Barnen.

Det dyraste och finaste jag har i livet. Med dyrast menar jag inte att de kostar pengar, vilket de iofs gör, utan att de är så dyra att det inte finns något övre pris på dem
.
En lycka att få ha dem till låns. Börjar inse att de inte kommer förbli små, utan sakta men säkert, på olika vis börjar lämna hemmet.

Lovis visar sin nyvunna egenvilja med ett temperament som stundtals får mig att fundera på om jag verkligen var vid mina sinnens fulla bruk när jag planerade graviditeten.
Kärleken till henne är förstås underbart stor ändå, när hon ler, eller gapskrattar åt mina grimaser, hennes funderingar om livet, hennes livsglädje som smittar lika säkert som vattkoppor.

Julia och Linn visar att deras liv består av så mycket mer än bara oss i familjen. Vännerna är viktiga nu och att "åka bort" - hemifrån utan oss föräldrar - är en stor lycka. De frigör sig, än så länge ganska harmoniskt.

Nu svepte jag ut en aning. Det var tid jag ville skriva om. Att vi som föräldrar kan ösa hur mycket kontanter vi vill över våra barn men aldrig kan kompensera tid med pengar.

Jag blir ledsen när jag hör om föräldrar som inte vill ha med sina barn på semester.
Om föräldrar som låter sina barn sitta själva hemma, dag ut och dag in, medan de roar sig med fritids intressen.
Om föräldrar som jobbar mer än heltid för att det är helt ok att barnen lämnas på dagis i gryningen och hämtas en stund före läggdags, år ut och år  in.
Om föräldrar som inte vill åka till resmål för barn för att det är "tråkigt".
Om föräldrar som inte vill ha barn-kompisar hemma, för att det blir så rörigt.

Visst finns det perioder när det för oss vuxna finns mycket vi måste, men att aldrig stanna upp och ta vara på de här åren, när barnen är små, skulle jag ångra bittert när framtiden väl är här. Det är jag övertygad om.

För hur det än är, man kan inte alltid tänka att "nästa sommar, när barnen är lite större, då....".

Min personlig åsikt är att vi har våra barn, här och nu.
De kan inte vänta på att jag ska ge dem min tid om några år - när de är större - när jag inte måste jobba så mycket - när jag hunnit allt som jag som vuxen vill göra.

Min övertygelse är att den finaste presenten till barnen är tid. Tid att få vara hemma. Tid för samtal om stort och smått, reflektioner.

Att det finns en nära vuxen i närheten, tillgänglig. Som lyssnar, delar glädje och motgångar. Som ser när de faller och hinner fånga upp dem innan det gör för ont.

Eller som nu, ha lite tid att prova en ny klänning och tights, trots att munnen på liten är kantad med blåbärs-dryck.....