Idag på arbetet. På telefonen som ringer ser jag i ögonvrån ett nummer jag känner igen men inte lyckas placera men det är utifrån.

-Hej, det är B, skolsköterska, är det Maria, Linns mamma jag pratar med?"

Jag:
-Gud, vad har hänt nu då!! (har bara elände i huvudet just nu)

B:
-Nej, nej, ta det lugnt, inget har hänt, hon slank bara in till mig för att kontrollera synen.

Jag,
-Jaha. (Extrem lättnad)

B;
-Ja, hon sa att hon ofta har ont i huvudet och att hon har pratat med dig om att hon ser suddigt....

Jag;
Mmmm (har ju hänt)

B;
-Ja, hon har svårt med textremsor och så, har svårt att läsa långa texter vid datorn, har ni märkt det?

Jag;
-Mmmm (vår teori, bristande intresse för det tryckta ordet)

B;
-Hon säger att ni talat om att gå till optikern?

Jag:
-Mmmm
(Det dåliga samveten gnager inte, det har redan då skavt ett stort hål i modershjärtat).

B;
-Jag tog mig friheten att kolla henne, ...... Trött efter halva raden, .....stora och små ser hon lika bra... osv.

Jag;
-Bryningsfel menar du?!? (Hjärtat slits ur kroppen, stackas barn som i säkert två månader pratat om att hon har svårt att se och jag som bara trott det är hennes kärlek till sjukhus som talat.)

B.
-Ja, det kan vara så. Jag skrev en remiss till optikern iaf, så gör ni som ni vill. Kollade allt annat på henne också, när hon ändå var här, det ser fint ut med ryggen osv...

(Vi har världens bästa skolsköterska, hon vet att jag tillåter att hon kollar våra barn utan att be om lov före. Ungarna älskar henne och hon är otrólig att få barnens, och mitt, förtoende)

Jag tackade och la på. Sjukt pinsamt var det och riktigt dåligt samvete har jag.

Nu när jag kom hem tackade jag Linn att hon själv tagit så bra initiativ för sin egen hälsa och meddelade henne tiden till optikern.

Torsdag, om två dagar.

De hade ingen tidigare.