Mysig kväll. Hela familjen var samlade kring matbordet, trevligt. Maten var god. Jag nämnde att jag gillade såsen (som vanligt utan recept, ett experiment) och Julia höll med men tillade:

- Synd bara att vi aldrig får den igen.

För tyvärr är det så. Utan recept är det omöjligt att göra samma sås två gånger. Eftersom jag sällan gör sås på recept har vi också fått oätliga såser då och då..... Då är det ju bra att vi inte får den igen.

Men ikväll gick det alltså bra. Lovis åt riktigt ordentligt så efter maten erbjöd jag henne popcorn, en stor favorit.

Hon hoppade jämnfota i köket och skrek av lycka.
- Du är så snäll du, stumpan!, sa hon sen och kramade om mig.

Vad vore livet utan ungar? Säkert sovmorgon när man vill, mer pengar på kontot och minimalt med tvätt.

Glädjen de ger för att vi offrar ovanstående är i kubik. Visst är jag trött ibland, det erkänner jag gärna men jag skulle inte ändra på något om jag skulle få leva om livet. När livet går tungt är de anledningen till att gå upp på morgonen. När livet leker tripplar de lyckokänslorna.

De ger mig perspektiv på tillvaron. Att stanna och se myrorna kämpa skulle jag aldrig ta mig tid till utan en barn-hand i min. Inte heller ha långa samtal om vad som händer när vi dör. Förundras tillsammans med barnen över att vi faktiskt har blod som forsar fram under huden hela tiden.

Och en kram av en älskad unge. Den är värd allt. Tusenfallt.