Ordet växlande väder fick nyss en ny innerbörd.

Lovis gick hem till sin kärlek Felix en sväng. Hon blev lite vårinspirerad och drog på sig skor,  fleecetröja och toppluva och knallade iväg. Glömde säga till först visserligen men man kan inte begära allt.

Ca 5 minuter senare dyker hon upp i dörren och meddelar att hon lämnat tillbaka vantarna som den unga herrn glömde här när vi fikade senast. Hon gick sedan med sina leriga stövlar genom köket och ut till hallen. Jag trodde att hon klädde av sig och gick upp till Martin men hon smet än en gång iväg, utan ett ord, ut genom den andra ytterdörren....

Jag började torka bort leriga stövelavtryck i storlek 25 från golvet.

Förstod efter en kvart att ungen var försvunnen. Insåg att hon var på tok för dåligt klädd för utevistelse så jag gav mig ut efter en liten rymmare. (Ni som inte vet hur jag bor kan jag lugna med att trafik inte förekommer här. Inte fula gubbar, troll eller sandstränder heller. När ett barn försvinner här kan man lugnt utgå ifrån att de sitter och äter kakor hemma hos grannen eller leker i någon annans trädgård med någon annans, roligare, leksaker)

Pratade lite strunt med grannen några minuter vid hämtandet (som inte gick smärtfritt på något vis, flickan ville inte gå hem).
Då blåser det till. Sen lite till och så börjar snön fullkomligt vräka ner.

Nyss sken solen. Kan jag aldrig få andas ut och tro att den här vintern är slut?