Vi fick besök på jobbet idag av en ny liten individ. Jag stod där och beundrade denna lilla underbara varelse. Den lilla munnen, de små fingrarna, de mjuka kinderna. Mindes hur mina barns fjuniga huvuden var så lena mot min kind.

Och kände stor tacksamhet att jag har upplevt detta men tackade för känslan i mig att att jag inte vill ha fler.

Jag får ständigt frågan;
- Ska ni inte ha en till?

Och nu skriver jag det här: Nej, vi vill inte det. Punkt.

Jag undrar om det är vissa som tror att det är enkelt att ha många barn. Att vi har all tid och ork i världen. Jag älskar mina tre döttrar. Skulle göra allt för dem, Allt. Men det betyder inte att vi vill ha fler. Kan jag/vi inte få vara nöjda med våra tre? I lugn och ro?

Jag kommer att njuta av alla små barn som kommer i min väg i form av små släktingar, vänners barn och barnbarn. Jag ska njuta så in i bänken av dem för jag tycker verkligen om barn. Men jag kommer också njuta av att få lämna över ansvaret till föräldrarna efter en stund.

För jag har gjort mitt. Och jag/vi har gjort det bra! Så jag behöver inte bevisa någonting för någon.



Gosiga. Mysiga. Underbara.