För femton år sedan skulle den här lördagen ha betraktats som katastrof. Dödstråkig. Mossig. Töntig.

Som jag lever idag är den helt enkelt läkande, lugn, eftertraktad och underbar.

Vi (jag iaf, Martin har visst lyckats montera någon ny utelampa så vi ska hitta ner till hästhagen) har inte gjort ett endaste dugg av vikt och värde idag (om jag använder mina gamla värderingar då).

Sovmorgon, sett en innbandymatch (förlust igen, attans) ätit gott, läst bok i två timmar och haft mer datortid än vanligt. Ingen är hembjuden, vi är inte bortbjudan och det är jag glad och tacksam för!

Så skönt att bara gå här hemma och skrota i jeans som borde blivit inlagda i tvättmaskinen för flera dagar sedan, bara mascara på ögonfransarna och taskigt iordninggjort hår.

Denna glädje över en obokad helg brukar bra infinna sig när vi haft mycket kul för oss flera helger i rad, och det har vi haft.
Så nu återhämtar vi oss. Säkert ett tecken på åldrande! Nästa helg blir det jobb igen (suck, vill inte!).