Jag läste nyss på en kompis blogg om mörkrädsla och mindes vad Julia sa häromdagen. Hon, jag och Linn är väldigt mörkrädda. Jag har på senare år lärt mig hantera skräcken lite men den finns ändå där - oron i att vara omgiven av mörker.

Förra veckan fick Julia fixa en del här hemma. Hon var barnvakt en stund själv och samtidigt inföll nattning av hästar. Hon hade tappert klätt sig själv och Lovis och tagit några bestämda kliv upp mot stallet.

Då kom en liten hand i Julias.

- Är du rädd Julia?

- Mmm, lite kanske, hade Julia svarat krampaktigt för att inte oroa Lovis.

- Det ska du inte vara, jag är här hos dig och det kommer gå jättebra!!!, kvittrade Lovis och fick sin stora syster att brista ut i skratt.

Sedan var mörklädslan borta - för den kvällen.