Om jag ramlar ner från himlen är det för att min ena dotter troligen utfäst en dödsdom över mitt huvud med hjälp av woodo.

Vi har haft lite livat här hemma under eftermiddagen.

Hittade ett luffarschack på badrums-spegeln. Lovis har inte motorik att rita upp ett sådant, Martin är inte ens misstänkt och jag har definitift inte gjort det.

De övriga två nekar så in i döden. Detta fick mig på väldigt dåligt humör. Borde bita ihop de sista, skälvande minuterna innan lång-barnfri-onykter-rolig-semestertripp men det gick inte alls.

Såg ena dotterns golv (eller den obefintliga synen av själva golvet i hennes rum) och vrålade till Martin:

- Du får ta den här fajten nu - hälsa att hon kan fetglömma att få hem en kompis imorgon när hennes rum ser ut så här!!
(Om ni tänker er bilderna från fattiga getton i Indien där det ser ut som de är omgivna av sopor så har ni en bra bild i huvudet om hur det såg ut där inne).

Arg satte jag mig framför datorn och läste ännu en bitter upplockares blogg. Då kommer dottern ner med papper och penna.

- Mamma, hur stavas cancer?
-?


Martin viskade då i mitt öra att nu, nu skriver hon: Hoppas ni drabbas av cancer och dör på fläcken!

Jag klämde ur mig stavningen, vänlig i rösten, och såg sedan tacksamt att hon la lappen ihop med en liten peng till insamlingen till barncancerfonden. (De har skoljoggen imorgon och har alltid en frivillig startavgift som går dit).

Jag sa sedan: - Godnatt hjärtat, vi ses på fredag!

- Mmm, godnatt, ha en trevlig resa.
Hennes röst var lika entusiastisk som om hon önskade mig rakt dit pepparn växer. Kul. Får glädja mig åt att Lovis klämde ur sig en tår och inte ville att jag skulle åka bort. När jag berättade att mammor har presenter med sig efter en liten semester så fick jag en låååång önskelista och ett strålande leende.... 

Typ: - Åk du mamma, bara jag får en present går det hur bra som helst!!! Känns verkligen som äkta kärlek!

Nej, nu ska jag upp och fredsmäkla. Kan inte lämna hemmet som en fiende. Älskar ju de där slarvmajorna!