Kroppen ballade ur fullständigt idag. Vi lunkade kanske en kilometer - sen dog mina ben. Och inte ville de komma igen efter en stunds promenerande heller.

Borde ha vänt men fortsatte. Halvvägs blev jag grinfärdig, hela kroppen skrek. Martin hade joggat vidare. Han fick lov av mig vilket jag ångrade, ni som känner mig vet att min mobil aldrig finns i närheten och jag ville bara sätta mig i dikeskanten och bli hämtad med bil. Min man kan mycket, men han är inte telepatisk (han förstår faktiskt bara klartext, som de flesta män) så jag fick vackert knata hela vägen hem.
Aldrig har fem kilometer varit så långt!

Kroppen värker än, dessutom håller jag på att lindra en hejdundrande huvudvärk med smart tablett.

Just nu känns det inte otroligt att jag vaknar sjuk imorgon. Vilket jag inte vill. Har man två arbetsdagar på en vecka borde man arbeta dom, om ni frågar mig. Inte har jag lust att plikta med karensdagar heller. Surt, surt, surt.