Vid Spanska trappan gick det runt ros-försäljare. Självklart tog jag emot de "gratis" blommorna som sträcktes fram. Räknade med att det skulle bli Martins bekymmer sen.

Försäljaren erbjöd sig sedan att ta kort på oss när vi stod i trappan.

- Kiss. Kiss!, uppmuntrade han.

Martin var spänd som en fjäder och sa:

- Nu springer han med Linns kamera, var så säker!
Men inte då, han gick glatt fram till Martin med kameran och passade på att ta betalt för blommorna, hahaha!



Martin muttrade sedan över de där rosorna. Jag var mer bekymrad om de skulle klara den hårda hanteringen. Innan vi var tillbaka på hotellet hade de promenerat närmare en mil, varit med på restaurang och som slutkläm var det minusgrader.

I foajen på hotellet stod en klunga engelska resenärer. Både damerna och herrarna gjorde utrop när jag kom in med mina rosor. Martin sträckte lite på sig och talade stolt om att kvinnor ska ha rosor. Så det så!
(Hade det inte varit för den romatiske italienaren hade jag inte haft några rosor, det är jag säker på).

Och klarade sig gjorde dom. (En av engelsmännen undrade dagen efter vid frukosten då jag hade förklarat min oro över överlevnaden för dem kvällen innan). Jag berättade dock inte vad vi gett dom för medicin...