Det var inte tänkt så men helgen har gått i ett rasande tempo. Innebandy, enkel utekväll (men fullt tillräcklig med en sån vecka i ryggen), firande av tonåring och så lite oväntade översovningar som slutkläm.
Mina stora barn vet hur de ska göra för att lyckas twista hela planeringen. Gäller att orka  tänka alla tankar ett par steg till.
Kanske ska börja med schack? Var urkass på det i högstadiet men nu, som slipad mamma när man alltid måste tänka alla scenarior i minst fem steg, kanske det går bättre?

Nu är helgen redan slut men arbetsveckan blir väldigt kort. Bara en lite sketen dagtur imorgon så är det ledigt sen. Länge.

Någon gång förr har jag tänkt:
"Det spelar ingen roll hur det där arbetspasset går - jag kommer levande ur det" men det vågar jag inte tänka nu. Det är ren ångest att åka till jobbet imorgon. Kollegor grät förra veckan och jag vill inte ha det så jobbigt igen. Aldrig.

Så, jag hoppas att det blir en helt ovanlig måndag imorgon och att jag pigg och glad kör en uppsamlingsrunda (och plockar upp mina barn som spritt sig i hela kommunen) efter jobbet.