Som mer än lovligt luttrade nordbor var det inte lätt att låta bli att dra på smilbanden i Rom när Snön Kom.

Det var det stora samtalsämnet på stadens gator och torg. Det var tjugo år sedan de sist såg snö i den staden. (Ännu en anledning att älska Rom, snö vart tjugonde år skulle jag kunna leva med).



Så här mycket snö var det när det var som värst (då hade det snöat i kanske tre-fyra timmar). Den bussresa vi gjorde som skulle ta ca 35 minuter tog två timmar. Rommarna som i vanliga fall kör som om de hade själva djävulen efter sig, blev fullständigt lamslagna och stod i princip still i trafiken.




Ni ser ju vilken extrem halka det är utanför bussfönstret.... Här kryper vi i ca 15 km/tim. (På 110 väg ska kanske tilläggas)

En annan rolig upptäckt för busschauffören var det där med fläkt. Eller att han borde veta hur man använder en fläkt/defroster. Hela framrutan immade igen så T fick snällt stå hela resan och torka rutan, så den stackars unga pojken som körde (som säkert inte ens var född sist det kom snö) kunde se lite av vägen.



Ja, det är ju minnen det här med, eller hur?