Jag som så smått börjat se små,små tecken till att trotsperioden går mot sitt slut har idag märkt en ny, mycket obehaglig fas.

Regression.

Lovis går omkring och pratar bebis-språk och ber om tutte. Tar minimala "bebisbett" på smörgåsen. Låtsas att hon inte kan gå.... Gah!

Jag vet att det är "en fas" men som en kompis sa: "Jag gillar inte faser.....!"

Regression är enl de lärde något som behöver gås igenom då och då för att bearbeta traumatiska händelser (ja, det var i sanning traumatiskt för oss föräldrar att försöka nappträna ungen men hon vägrade varenda variant - hon kommer inte få någon nu!) eller för att gå vidare och lära känna sig själv bättre.

Kanske slutar hon med vaken-nätterna också sen när den här bebis-grejen är över? (Det sista som lämnar en är väl hoppet.)

Hoppas hon hittar sig själv snarast för det där daddandet har jag inte mycket till övers för. Vredesutbrott, stamp med fötterna, eller skrik och bråk. Det har jag faktiskt lättare att acceptera än tillbakagång.