Ett inlägg till Dig, du vet vem du är (men din kommentarruta är så liten.....).

Det här är skrivet ur eget huvud, av erfarenheter, egna tankar och egna observationer. Tycker ni annorlunda går det bra att kommentera.

De flesta människor går igenom kriser under livet. Oftast helt oberoende av den numerära åldern! 20,30, 40, 50, 60, när som helst där kan något hända. Jag har däremot sällan hört om kriser en bit efter pensioneringen.

Jag vet inte om kris alltid är rätt ord, men existensiella grubblerier brukar det handla om.

- Vem är jag, vad vill jag, ska det vara så här hela livet?

Kanske har man fått flera barn, inte fått de barn man trott att man skulle ha, känner missnöje med arbetet, tycker att livet står stilla och är tråkigt. Till slut kommer dagen då pensionen ska inledas och den tar inte alla emot med glädje.

Oftast har man i det här läget en grund att stå på. Bostad, jobb, kanske förhållande. Men man vet inte hur man ska bygga vidare. Det finns därför tid att grubbla och fundera i skaplig lugn och ro.
Vädra tankar med vänner eller grubbla bakom sin egen dörr.

Det är jobbiga funderingar, här hemma har vi haft våra grubblerier både jag och Martin. Tack och lov inte samtidigt.

Dessa grubblerier leder oftast till något. Nytt jobb, ny bostad, utbildning, jordenrunt resa. Eller inget alls, insikten att det är väldigt bra som det är kan också uppdagas. Hur lång tid det tar är individuellt.
Men när grubblerierna lett till handling av något slag, även om man inte vill förändra något alls i slutändan, mår man bra igen.

Sen finns det kriser som är av allvarligare art, när något svårt utifrån drabbar människan. Att ena parten vill skiljas, död av nära anhörig, svår sjukdom.
Då skadas grunden och det är inte längre frågan om att bygga vidare, det gäller att få ihop den trygga grunden igen. Det är svårare och en människa behöver inte sällan hjälp med det.

Jag är inte jättegammal men jag vet nu hur jag själv fungerar. En större livsfundering har jag haft. Sen händer det emellanåt, vartannat år kanske, att jag har någon vecka/månad när jag grubblar mera i tysthet.
- Är jag på rätt väg, ska något förändras, vad vill jag ska ske i framtiden.

Kanske justerar jag i min livsplan, ibland gör jag inget alls men jag blir starkare efter varje fundering över att vi här, i vårt land, själva kan göra våra egna val.

Långt det blev det här! Fundera du i lugn och ro. Ta vänner till hjälp om du behöver. Kanske kan de som står dej riktigt nära se vad det är som kan driva dig vidare.

Sant är att när du kommit till insikten att livet är fantastiskt så ler hela världen emot dig igen!
Men insikten måste komma inifrån dig själv, ingen annan kan övertyga dig om det.