Det är tidigt på semestersäsongen så campingen är mer tom än fylld. Lugnt och tyst.

Jag var först uppe (var bara sååå kissnödig), och på väg till service-husen kom jag på vad härligt det är när barnen blivit lite större.

Första gången vi var här med Julia och Linn hann vi vara en hel dag på campingen innan parken öppnade kl 10.00 (kändes så iaf, de vilade inte länge på morgonen de där två, gick gärna upp fem, halv sex, jämt).

Lovis försover sig ganska ofta numera. Jag går inte in på hennes rum och ser om hon lever vid nio-tiden längre..

Det här skriver jag inte för att reta upp någon som nu sitter och läser det här, med ögon som streck och som såg solen gå upp kl fyra imorse, bara för att den lilla solstrålen tlll barn tyckte astt dagar kan börja då.

Jag skriver det som en tröst, ett bevis för att det blir bra. Sakta bättre och till slut riktigt bra. Även om ens barn visar stora ämnen att bli tidningsbud som liten så blir det bra till slut.

Jag är snart där när jag får skrika upp barn vid två-tiden på dagen - det ska bli kul. Särskilt om jag får ropa:

- Upp tjejer, vi ska på släktmiddag om tjugo minuter!

Deras muttranden kommer vara fina plåster på nattliga vällingflaskor och evighetsmörka vintermornar.

Nu börjar det röra sig i husvagnen. Dagen har börjat, men jag har fått några minuter för mig själv - i tystnad.

Mot djurparken.