Jo, vi klarade dagen med livet i behåll. Även om jag de sist minuterna hade hjärtat i halsgropen.

Hade för ovanlighetens skull mobilen i fickan. Plötsligt ringer det i den.

- Hej, jag heter ----. (Här tänkte jag telefonförsäljardjävel). - Jag sitter här i backen med din dotter. Hon har ont överallt och blöder rätt mycket näsblod.....

- Åh herregud. Hur illa är det, vilken backe är ni i, kan hon ta sig ner eller ska jag skicka upp skotern?!, halvt galen rabblade jag allt som kom upp i huvudet.

- Skotern är redan underrättad men har inte kommit än, får jag till svar och hjärtat stannar en stund, för att sedan ta igen alla förlorade slag på en gång, som hästsparkar i bröstet.

Sen kommer Julias röst. Tårfylld men tapper.

- Jag kommer ner själv mamma, jag kommer ner, men jag har så ont!

Sådan lättnad att höra henne!

Pojkspolingen kommer ner med min dotter. Blodig i hela ansiktet. (Blod blir väldigt effektfullt på en vit jacka också kan jag tillägga). Utan vantar (ville inte bloda ner insidan då hon var blodig om händerna, felriktad uppfostran av mig) och fingrarna var svullna och kritvita. Men i övrigt var hon hel.

Efter en avtvättning och en stund ljummet vatten på händerna var hon min vanliga tjej igen.

Tja. Jag gillar inte vintersporter mer efter detta.

Men några små stunder var det skönt där i solen, det ska väl erkännas. När samtliga barn roade sig samtidigt, utan att ropa på mig.