Häromdagen, när jag var själv hemma, stod jag så där kvinnligt och granskade mig i spegeln (jo, jag tror det är ett kvinnligt fel att bete sig på det viset). Med fullt ljus, utan kläder.
Klämde mig i midjan, lyfte upp armarna över huvudet, startade dallret på överarmarna. Såg förfallet. Insåg att det inte kommer försvinna av sig själv.

Sa därför till min ena Stora att passa den Lilla nu efter middagen, klämde in lurar i öronen och stegade ut. Med hela vårt musikbibliotek i öronen på random kan vad som helst dyka upp.

Mitt nya ledmotiv, (för att hålla mig motiverad till fler raska promenader, att lyssna på de första, motsträviga minuterna), kom halvvägs på dagens promenad: