Lovis har varit uppe hos pojkvännen och lekt (han vägrar fortfarande att gå hit). Lovis är inte mörkrädd men jag tänkte att det kunde vara mysigt att gå och möta henne.

Jag hann bar ut på trappan så hörde jag henne uppe i vägen. Jag stannade bakom en buske och tittade på henne i hemlighet. Hon sjöng för full hals och nynnade emellanåt. Och så sjöng hon igen med sin ljuva barnastämma:

"Och här går jag ...lalala... och det börjar bli lite mörkt..... lalala....lite mörkt..." (Fullkomligt glad och orädd).

Så böjde hon sig ner, plockade upp lite snö söm snabbt försvann ner i magen och sen fortsatte hon nynnandet.

Nästan framme vid vår ytterdörr fick hon syn på mig.

- Hej mamma, jag kommer hem nu för de började tröttna på mig!

(Vi hade gjort upp hemgång klockan sju men tidigare om slagsmål skulle uppstå. Med tanke på att hon gått därifrån punktligt är de unga tu säkert vänner än!)




Häromdagen var hon ute och red på Havanna, själv (nästan). Notera de låga händerna... hahaha!