För några veckor sedan hamnade jag i något liknande chock-tillstånd. (Känsliga läsare kan hoppa över detta inlägg och återkomma vid annat tillfälle).

Lovis hade varit på toa och gjort nr 2 och ropade på mig för lite assistans.

Det är oundvikligt att blicken hamnar nere i stolen när lite rumpa ska rengöras. Det var då jag bleknade.

Allt var rött. Djupt rött.

Kan säga att efter några år i vårdsvängen har jag sett en hel del och det är inte mycket som får mig att tappa hakan nu för tiden.

Stod som förlamad och tänkte:

- Hon kommer inte överleva den här blodförlusten. Varför har hon inte klagat över ont i magen?

Svalde hårt för att bevara lugnet. Stod en stund och tvekade innan jag spolade. Kanske borde jag ta med inälvorna till kirurgen? Det kanske skulle kunna gå att återanvända en del av dom i alla fall?

Spolade ändå och tassade ut ur badrummet. Ganska skärrad. Lovis hoppade jämfota i vanlig ordning.

Mötte Julia och Linn i hallen. Då kom en tanke, (äntligen en rimlig) i huvudet:

- Vad fick ni till mat i skolan idag?

- Pyttipanna med rödbetor.

Lättnaden och glädjen spred sig i bröstet på mig. Hon var inte döende! Inte idag heller, för idag hade hon ätit två portioner, bara rödbetor, (hon gillar inte pyttipanna!) och jag fick reda på det redan vid hämtningen. Tackar för den varningen!