Bad Lovis att mata fiskarna. För att det inte skulle bli hur mycket mat som helst till de små liven bad jag henne ge dom tio små "pärlor" (hon har kunnat räkna till tio i evigheters evighet).

Strax var hon tillbaka (för snart, jag och Martin försökte ha ett samtal som vuxna på altanen, fiskmatandet var mer en undanmanöver än nödvändighet), och hon berättade glatt att fiskarna var jättehungriga minsann så hon hade gett dom tio pärlor - två gånger!

Hon såg så förtjusande lycklig ut där hon stod, vårt lilla yrväder, att vi skjuter de där ordentliga samtalen ytterligare ett par år framåt i tiden och njuter av henne lite nu, medan hon vill umgås med oss.

Till Martin kan jag ju alltid skriva en lapp om jag behöver säga nåt (typ, trivs du på ditt jobb, är du nöjd med livet, vad villl du göra på semestern i år, glöm inte trivselkvällen på dagis etc... Inget viktigt.)