Jag vet inte vad jag ska tycka om maskrosor. Vissa köper häftiga järn och bänder bort dom från gräsmattan i vilt ursinne. Det gör inte jag.

Idag har jag jagat några stora tuvor i rabatterna men annars tar jag dom med ro. Jag tror att om de inte vore så vanliga så skulle de var omtyckta.

Studerar man en maskros ingående har den fantastiskt många och täta blad, som till och med går att äta (och göra vin av, det har jag provat och det gick inte så bra). Den stora nackdelen som jag tycker är att den är gul och jag gillar inte gula blommor. Men tänk om den vore blå!!

Sen har maskrosor en symbolik som jag har svårt att skaka av mig varje gång de ska tas bort någonstans. Maskros-barnen. Barnen som likt maskrosen spränger ur den hårdaste asfalt och lyckas med något som inte borde vara möjligt, och väl uppe ovan jord skiner de som små solar.



Och har man som mor en enda gång fått en enorm bukett stora maskrosor (i bästa fall med lite stjälk), plockad med mycket kärlek, är det väldigt svårt att inte tycka om blomman en smula...