Hemma.

Två fantastiska dagar med Framtiden. Uh, va goa de är är, ungarna. Blir så ledsen att det finns ett sånt motstånd hos en del föräldrar att hänga med på sådana här grejer, det är ju jättekul!

Har haft en kille med "bråkstake"-stämpel med mig upp i Lisebergs-banan. Redan i kön meddelade han att: Jag behöver hålla dig i handen.... Helt ok sa jag men fick låna ut hela armen till tröst åt en helt vanlig grabb som skrek i skräckblandad förtjusning. Sånt blir man lycklig av.

Vi har haft så himla roligt hela tiden, vilket jag inte var beredd på. Jag trodde jag skulle längta till klockslaget då jag fick lämna tillbaka alla barn till de rättmätiga föräldrarna men blev överraskad att det jag längtade efter på hemresan var tystnad (och lite sömn då kanske. Vi har väl inte sovit bort tiden + att som lantis upplevs öven ljuden i förorten som öronbedövande storstads oväsen som gör det omöjligt att sova).

Det var längesedan jag tillbringade så lång tid i en storstad. Är ju i Göteborg minst en gång om året men då bor jag ju hos min vän, och där har örat tid för återhämtning då de bor som vi.
Spårvagnar, folk, musikanter, storstadsbuller har nästan dödat mina trumhinnor. "Våra barn" har varit det minsta problemet.

Så nu blir det sängen. En mjuk säng i ett tyst sovrum. Och fågelsång i morgon bitti. Upptäckte när jag kom hem att jag inte hört fågelsång på hela resan.