För tretton år sedan var min högsta önskan att Julia skulle bli så stor att hon kunde säga mamma. Det låg något magiskt skimmer över det där ordet. Att vara mamma och att ens egen lilla telning skulle ropa på mig, mamman.

Nu har jag tre ungar som säger det hur enkelt som helst och just nu tror jag att jag spyr om någon ropar på mig igen.

Det "mammas" dagarna i ända, mamma hit och mamma dit, mamma får jag, mamma kan du, mamma du....

Ett alternativ till Ipod för att verkligen få det tyst omkring sig är väl att knö in såna här i öronen.