Jag har ett okomplicerat förhållande till Gud. Jag tror nästan aldrig på honom. Jag har konfirmerat mig, döpt mina barn i den kristna tron och ingått äktenskap i enlighet med kyrkan. Jag är medlem i svenska kyrkan och ska så förbli resten av livet. Jag gillar kyrkan, det den står för och att den är till hjälp för många i svåra stunder. (Tyvärr startar religion krig runt om i världen och det är ju olyckligt men det är en annan diskussion.)

Fast jag hälsar aldrig på i Guds hus om det inte är dop, bröllop eller begravning. Jag syndar ständigt, kan inte ens hålla mig till budorden då landstinget kräver att jag ska jobba två av fem möjliga söndagar.

Helt egoistiskt har jag trots det uppriktigt bett till Gud vid några tillfällen i livet och det har fallit väl ut. Mitt i förlossningarna har jag tänkt "Herre Gud, låt oss överleva" och menat det som uppriktig bön.
Och när Lovis fick hästsparken i huvudet mumlade jag "Gode gud, hjälp oss" om och om igen.

Idag läste jag en bok, och i den boken fanns en mening som fick allt att falla på plats (för jag har inte riktigt förstått varför jag, en hycklare av stora mått, blivit bönhörd de gånger jag verkligen behövt stöd). Det stod ungefär: Även om jag inte tror på honom så tror han på mig.

Så nu kommer jag gå genom resten av mitt liv och veta att om ingen annan tror på mig, så gör iaf Gud det. Känns riktigt bra.
Är det det som är att ha blivit frälst? För jag skulle gärna vilja bli det.

Många troende människor jag träffat har ett inre lugn som jag avundas dom. De får en styrka ur sin tro som hjälper dom vidare genom livets snårskog.

Tänk om jag blev frälst idag? Men jag hoppas det är ok att dricka lite rödvin då och då, (det gjorde ju även Jesus, till vanlig smörgås!).



Här sitter han och skriver: "Maria och hennes nära ska få ett långt och lyckligt liv..... För jag tror på henne. Hon kommer inte förändra världen men hon försöker att inte förstöra den heller", hahaha.