Jag är glad. Har en pirrig känsla i kroppen.

Två anledningar till detta:

*Imorgon är det torsdag och jag jobbar - men sen en fyrledighet som redan har en hel del roligt inplanerat (julgranshuggning och glöggkväll) men väldigt mycket luft

* Det är bara tio dagar kvar till julafton. Ja, jag är vuxen och ja, jag ska jobba men.... julafton ÄR julafton och jag älskar den. Idag har jag fixat lilla julklappen till jobbet som jag är riktigt nöjd med, köpte en likadan till mig själv för några veckor sedan.

Jag har lite klappar kvar att ordna med men har goda aningar om vad jag ska hitta på, första omgången knäck (som alltid blir min bästa) är klar och står i kylen inför dagen D. Och ja, jag har väluppfostrade barn som vet att de är ajjabajja.

Jag har ingen julstress på en enda fläck i kroppen. Det blir alltid en underbar jul.

Det blir stökigt, det är för varmt inomhus, det är trångt kring bordet, något "viktigt" har glömt inhandlas till julbordet och panik uppstår men alla blir märkligt nog mätta ändå. För när alla är proppmätta inser man att man kunde bjudit in 30 personer till för så mycket mat är över och resterna äts sedan i tre dagar.

Barnen får i sig för mycket socker, tomten avidentifieras redan innan han kommit innanför tröskeln, alkoholen kokas bort ur glöggen för alla/ingen bevakar spisen, ljusen brinner ner för långt i stakarna.

Batterier saknas till någon julklapp, barnen börjar montera nya grejer bland presentpapper och snören och föräldrar försöker förtvivlat rädda små delar som inte ska saknas på juldagen.

Kvällen kommer, barnen rusar runt. De blir varma och svettiga och fina klänningen slängs i ett hörn, kvar är en bar överkropp och strumpbyxor. Sen kommer de gråtande av utmattning och kryper upp i knät.
Barnen hamnar i säng och kanske spelas ett spel, kanske avhandlas viktiga saker runt bordet med något gott i glaset och mandelspånet gnager mellan tänderna.

Fast i år är vi hos svägerskan - detta kanske bara händer här?!