För den stora, förlamande tröttheten.

Årstiden har tagit ut sin rätt, flytten på jobbet - jag allt gör att jag idag känner mig mer död än levande. Fräste en del till min äkta man men han tog det bra, där borta i huvudstaden där han befinner sig.

- Du har inte bäddat sängen, inte dragit upp rullgardinen i sovrummet och inte tänt pannan innan du åkte! Så kommer jag hem, en timme senare än vanligt från min ovanligt röriga arbetsplats, till ett iskallt hus. Inte en pinnjäkel inlagd utan måste börja bära in ved från vedsjulet! Jag är sur på dig men älskar dig ändå.

- Tack, det kunde varit värre hör jag, säger min aldrig svikande man.
- Du kunde ju ha lagt mina grejer i snön och bytt lås innan jag kom hem men det är inte så illa då?, undrade han sen.

- Nä, inte än....

Och så kändes det bättre igen. Alla borde ha en klagomur, som bara tar emot och sen stryker lite gött över ryggen så det sura rinner av. Även om det var en mental klapp idag så kan han vända mitt humör min gubbe. Och han känner mig, hade han huggit tillbaka idag hade han saker legat i snön imorgon.

Men töttheten kan han inte vända, den hoppas jag sängen och en gnutta sovmorgon kan råda bot på.