Det gör alltid ont på mig, mer eller mindre, någonstans, vad jag än gör. Slår mig ideligen.

Idag blev det mer. Jag och Martin började sätta plåtar på uthusväggen. De var fyra meter långa och dryga metern breda. På två var vikten helt ok. Men ytan på plåten, i blåst... Ja, det blev lite som ett segel emellanåt.

Jag trampade hur som helst snett i ett desperat försök att ha kvar taget i plåten, samtidigt som jag vred mig runt.

*PIP*

Jag var helt övertygad om att min höftkula befann sig långt ifrån sin vanliga håla. Det gjorde så ont att jag inte ens skrek.

Efter si så där en halvminut, när jag krampaktigt höll plåten mot väggen (jag släppte inte!) och drog djupa fina andetag, var jag tvungen att testa höften.

Små rörelser framåt/bakåt. Flexade utåt sidan. Ont, jovisst, men alla funktioner intakta.

Jag ger mig tusan på att den (höftkulan) var ute och sen hoppade snabbt tillbaka. Nu hugger det till utav bara f-n rentav i vissa lägen, hopas jag lär mig snart så jag kan undvika dom.


Synd om mig.