Lovis vill inte lära sig cykla utan stödhjul. Hon är mycket bestämd på den punkten. Men vi har tagit med den hit och tänkt att nu på semestern - då ska det väl ändå hända?

Härom kvällen gick vi knappa femhundra meter till en kompis till Martin för att käka middag. Jag gick och höll i pinnen som sitter inkilad i Lovis pakethållare och hon trampade vingligt iväg.

- Räta upp dig lite, sväng inte så snbbt med styret, sitt på hela rumpan, bla, bla bla, mässade jag bakom henne.

Och emellanåt rörde jag knappt pinnen och vrålade BRAVO! så det säkert hördes hela vägen in till centrum.

Men så krånglade det till sig och Lovis utbrast:

- Dumma cykel, jag vill inte ha den här dumma, fula cykeln!

- Det är inget fel på cykeln älskling, svara jag.

- Nehej, då är det väl MIG det är fel på då antar jag!, vrålar barnet, arg som ett bi.

Det är då jag biter mig på insidan av kinden. Att skratta i det läget är som att hälla bensin på en brasa har jag märkt.
Hon förundrar mig dagligen ang sitt ordförråd. Och hur hon formulerar sig, hon är faktiskt bara sex år (snart).

En annan trevlig bieffekt med "stort barn" är att hon hänger i lekparken till klockan 22 och inte har masat sig ur sängen än...