Liten bild före (förlåt om den är dålig men det är inte så jädra lätt att ta kort på sin egen rygg):





Inte ett spår kvar av den gamla! Jag tycker redan väldigt mycket om den och blev så glad i studion att jag mitt i allt gav pojken en kram.
Han blev lite förlägen men han såg samtidigt nöjd ut. Jag menar - hur kul kan det vara att tatuera någon som rycker på axlarna och går?
Jag visade tydligt vad glad jag är att bläckklumpen nu är ett minne blott!