I julas fick jag en sån där ängel i en glasboll av Lovis i julklapp. Hon stod allvarligt bredvid mig när jag öppnat paketet och visade mig hur vacker den var.

Jag, som inte är särskilt förtjust i prydnadssaker, höll god min. Martin berättade sen att Lovis såg den direkt hon kom in i affären och att det var det vackraste hon någonsin sett - och den skulle mamma ha i julklapp. Punkt slut.

 

Efter det har jag börjat tycka om den lite. Men har den högt placerad - har inte velat skylta med julpyntet året runt men inte haft hjärta att ta bort den.

 

Idag ville Lovis titta lite på den. Och så gled den ur hennes lilla barnahand. Glas och vatten i halva vardagsrummet.

 

Att just föremålet i sig gick sönder var inte hela världen för mig - men attans vad flickan grät! Det ruskade om mig däremot.

 

- Förlåt mamma, förlåt! Det var inte meningen!, snyft, hulk och massa tårar.

 

Förklarade att vi säkert kan köpa en ny, bara det blir dax för affärerna att plocka fram julsakerna igen (typ slutet av september), så fina änglar har de nog i år igen.

 

- Jag har inte råd med en ny, den var jättedyr!, snyftade hon vidare. (Enl M kostade den nånstans mellan 50-80 kr).

 

Jag har lovat och försäkrat vår lilla att vi kommer ta oss råd (!) att köpa en ny så fort vi hittar en. Och hon kom till ro och lyckades somna efter detta löfte.

 

Ikväll var första gången hon blev uppriktigt ledsen för att hon varit skyldig till att något gått sönder. För mycket har gått sönder i hennes närhet genom åren, helt naturligt i livet med barn. Men hon har som pliktskyldigast sagt förlåt och ryckt lite på axlarna. Kanske har hon nu nått den mognadsgrad när empati börjar ta lite form?

 

Och jag anar att hon själv vill ha en sån där boll med något vackert i, så jag ska också leta upp den finaste jag hittar och ge en till Lovis i julklapp. Så hon har en egen,  efter dagens händelse är jag övertygad om att hon kommer hantera den varsamt!