Igår eftermiddag tog vi med min mormor till Ikea. Hon hävdar bestämt att hon aldrig varit där vilket min mamma försäkrar att hon har.

Men vi åkte, vi uppmärksammade inte hennes födelsedag då vi var på mallorca och sen har det inte blivit av att vi setts. Hög tid nu således. Så blir det oftast för mig, tusen och åter tusen saker hamnar på att göra listan.

 

Gofika var på dagordningen. Och det kan han bjuda på den gamla smålänningen, det är ett som är säkert! Mormor imponerade stort, drog vår kundvagn genom precis hela varuhuset, och den blev förstås överlastad på slutet - trots att vi bara skulle ha gardiner. Märkligt.

 

Hur som helst. Vi hade verkligen mysigt och hon är lätt Karlstads sötaste gumma, om jag inte räknar fel är hon 93 år. Minnet är tyvärr inte alls vad det borde vara. Lovis uppfattade inget och Linn förstod att aldrig rätta lilla mormor när hon var ute och "cyklade". För mycket blev väldigt fel. Inte fel så andra stirrade ut henne, inte alls, men samtalen blev lite hur som helst.

 

Martin fick känslan att hon inte visste vem han var. Och kanske var det så men att hon ännu orkar hålla god min och någonstans förstår att han var en av "hennes".  Jag märkte också att hon aldrig sa namnen till varken Linn eller Lovis, bara till mig.

Lite ont i hjärtat gör det.  Jag är väl medveten om ålderdomens krämpor och slutgiltighet men demens är inte kul.  Och jag tycker att det eskalerat fort sista året, jag märker så väl svårigheterna även om vi talas vid i telefon.

 

Lilla mormor ♥