Imorgon blir Julia femton år. Ofattbart. Nu blir hon plötsligt stor.

Om jag ser tillbaka på de här åren får jag rysningar, herregud vad vi har gjort mycket! Vad mycket vi har upplevt!

Vi har fått totalt tre barn. Både Martin och jag drog ett varv på komvux och sedan några varv på universitetet.

Vi köpte hus, sålde hus, köpte sommarstuga, blev med gård, sålde sommartuga.

Köpte husvagn, hade häst. Har haft hundar och katter. Jobbat och grejat med diverse. Renoverat och åkt på semestrar.

Haft vaknätter, lärt tre barn att cykla och simma, gnuggat glosor och svurit över mattetal.

Så blickar jag framåt.

Vad tror jag har hänt om ytterligare femton år?

Sannolikt har jag inget barn boende hemma längre (!!), kanske har vi fått barnbarn. Vi har förhoppningsvis fått färdigt vårt eget hus men hjälper säkert våra barn att få ordning på sina.
Om de bor i sverige. Kanske får vi ta långsemestrar till andra kontinenter för att få se våra barn. Ingen som vet.

Även om de femton åren som varit har gått fort har de också emellanåt varit ganska slitiga. Det är tur att vi varit unga!
Jag inbillar mig att Martin och jag snart får kliva in i någon sorts medelålders-lunk. Att stunderna med lugn och ro kommer tätare och blir allt längre de närmaste femton åren.

Att vi kan luta oss tillbaka, se på våra döttrar och njuta av vilka fantastiska flickor vi givit som gåva till världen.

Jag är inte alls rädd för att bli gammal, snarare tvärtom - tänk att inte få bli det alls!?