Och min förmiddag har varit händelserik som en livstid.

Upp med Liten, ut med Liten och röjde lite kemi i garaget för att få med till tippen när jag ändå skulle dit. Lovis for till skolan och jag återvann som en sann miljöaktivist. Allt på rätt ställe, inte illa för att vara mig.

In en snabbis i mataffären och såg nästan kaffemuggen som en hägring som belöning efter den fantastiska gärning.

Redan på trappen ekade telefonsignalerna.

- Lovis har så ont i magen....

Ner med matkassen och iväg. Och ont hade hon, på riktigt. Ledsen, på riktigt. Ni vet, mungiporna var verkligen neråt och små tårar sipprade fram, ojade sig ljudligt. Skrek i högan sky när jag tog i magen, värst på vänster sida men släppöm höger. Tänkte faktiskt jävla skit då.

La ungen i soffan, tempade invändningsfritt, hällde i panodil och hoppades på lindring. Icke. En timme senare skrek barnet fortfarande, trots att hon låg still i soffan.
Rådgivning, konsultation med kir akuten. Jodå, de ville ha in henne.

Bar ut gråtande barn till bilen.
- AJ, Aj, skrek hon jag har så ont i magen men jag vill inte träffa någon doktor! Jag vill inte ta några blodprover, ajajaj, jag har så ont!!!

Efter några minuter i bilen blev hon tyst. Tittade på henne då och då i backspegeln. Och visst kom färgen på kinderna tillbaka?
Plötsligt kom ett leende.

Svängde av vid en busshållsplats, ut med barnet. Och visst, nu var det borta!

Så nu sitter vi här hemma igen. Inte förnedrar jag mig och åker in med symtomlöst barn! Har ringt in till akuten och meddelat att vi avvaktar hemma vad som händer när panodilen går ur kroppen, inte på akuten gud bevars. Det är ett tråkigare ställe än min tvättstuga.

Min arbetsdiagnos är vilsen fis eller tarm som hamnat ur läge och skakades rätt i bilen.

Men nu blir det kaffe, för vem vet vad jag ska vara med om under eftermiddagen och kvällen?