Otroligt vad hjärnan plockar fram när det blir en smula lugn och ro runt den...

Satte mig på trappen, i vårsolen med morgonkaffet. Kände då hur de där två benen i rumpan gnagde mot trävirket.

Mindes plötsligt att jag bara fick sitta korta stunder i knät på folk när jag var liten. Som det benrangel jag var fick jag jag först höra att jag var absolut tvungen att sitta still - sen när jag inte kunde det fick jag sätta mig bredvid - just för att de där två benbitarna orsakade viss smärta hos den som lånade ut knät.

Men jag hade ett knä där jag fick sitta hur länge jag ville. Och röra mig också om jag behövde.

Mamma hade ibland hem damer för att piffa håret på dom när jag var liten. En dam kallade vi officiellt för Karin med det Vita Håret, (det cirkulerade många med namnet Karin i vår krets på den tiden så det var så mamma också höll isär åt mig vem som skulle komma).

Men i mitt hjärta hette hon Karin med Träbenet.

Jag älskade Karin med Träbenet. Dels blev hon alltid ursnygg i håret när mamma var klar med henne,  hon hade vad jag idag skulle kalla stil och elegans men de orden fanns inte i min ordlista där och då i slutet på 70- talet.(Jo, ni läser rätt, så gammal är jag att min barndom utspelade sig på 70-talet)

Men mest älskade jag hennes träprotes.

Jag fick sitta på den i evigheter - tills jag tröttnade. Jag fick knacka på protesen och förundras hur mycket jag ville över att hon faktiskt hade ett ben av trä.
Och Karin luktade alltid gott och var så snäll. Dessvärre minns jag att hon var väldigt mager - och därför inte alls kramvänlig på det sättet. Men det kompenserades av tiden jag fick sitta på det där knät.

Nu blev jag nästan lite ledsen när jag tänker på det. Idag skulle hon troligen inte ha förlorat sitt ben alls - och än mindre behövt ha en protes i trä.
Men min lärdom av hennes öde var att inte ignorera bakteriefaunan i munnen hos en människa och att vara mycket uppmärksam på ett sår som orsakas av just bett. I mitt jobb - liksom hennes - finns alltid möjligheten att någon sätter tänderna i en.

Tragiskt. Men jag tyckte mycket om hennes träben som sagt. Som femåring.