Jag har tänkt skriva här länge men det har inte blivit av. För en tid sedan hade jag en kvinna på avdelningen. Kvällen var lugn, jag hade tid. Hon var sjuk och ledsen.

- Vet du, jag vill inte bli liggandes svårt sjuk och hållas vid liv om jag inte orkar själv. Om mitt hjärta stannar vill jag inte att någon räddar mig - då vill jag gå, sa hon till mig.

 

Förklarade för henne att hennes vilja kunde bli inskriven i journalen följande dag efter samtal med doktorn. Det ville hon gärna.

När vi kom på rond var make och son på rummet och kvinnan tog åter upp sin önskan. Läkaren höll med och lovade skriva in detta.

 

Då blev det minst sagt en riktigt dålig stämning i rummet. Om det blev missförstånd vet jag inte, jag fick känslan att sonen fick för sig att vi skulle assistera ett självmord på salen där och då. Läkare förklarade för döva öron att hon just nu, och i flera år framöver, kommer få den bästa vård vi kan erbjuda den här obotliga sjukdomen. Men han lyssnade inte. 

 

Det är stor skillnad på behandlande åtgärder och livsuppehållande åtgärder. Att man avsäger sig hjärt och lungräddning och respiratorvård betyder inte att behandling och åtgärder uteblir. Stärkande och lindrande mediciner och behandling ges. Samma resurser sätts in fram till den brytpunkt när inte hjärta och andning längre fungerar. Istället avslutas alla behandlingar och vården fokuseras på ett lugnt, värdigt och smärtfritt avslut. 

  

Jag mötte kvinnan i väntrummet häromdagen och hon kramade om mig, friskare än på många år.

- Vi har äntligen pratat med varandra där hemma nu och nu förstår dom, sa hon. Dom vet vad jag vill och respekterar det.

 

Jag önskar att alla pratade med sina nära om det här. För dö ska vi göra, allihop, det är det enda vi kan vara säkra på. Men vi vet inte hur. Vi önskar ju alla att vi lägger oss lyckliga en kväll i vår sena ålderdom och inte går upp igen utan stilla går bort medan vi drömmer vackra och lyckliga drömmar.

 

Men det är sällan så det blir.

 

Vet dina nära hur du vill ha det vid svår sjukdom?

 

Vet de om du vill donera organ om det skulle inträffa en olycka? Eller ska de i en redan svår situation stå och gissa vad du ville?

 

Och när du är borta, hur vill du ha det då? Jordbegravning eller kremering? Grav eller minneslund?

 

Min farmor var väldigt öppen med sånt här och vi pratade mycket om hur hon ville ha det när hon var borta. Och det var så skönt den dagen då hon plötsligt försvann, för mig utan förvarning (hon visste, men berättade aldrig). Jag tassade in i hennes sovrum och hämtade det vita nattlinnet med spetsärmar hon ville ha i kistan och lämnade det på begravningsbyrån, hon fick sitt bårtäcke hon så gärna ville ha och fick ligga i den grav hon redan hade - kremerad. Allt som hon önskat. Och i snart sju år har en främling sett välden med hennes hornhinnor och det tänker jag på ibland. Och det gör mig varm någonstans därinne i hjärtat.

 

Jag vet precis hur jag vill ha det.

 

Jag vill i dagsläget inte ha HLR mer än tio minuter. Är jag inte tillbaka då så ta bort händerna. Jag vill inte leva med följderna efter ett så långt hjärtstopp. Och har jag passerat åttio vill jag inte att någon lägger händerna på mig överhuvudtaget. Jag vill inte dö på ett så smärtsamt sätt. Jag har med mina egna händer brakat igenom bröstkorgen på gamla damer och det vill jag inte uppleva själv!

Blir jag svårt skadad i en bilolycka och inte visar några som helst tecken på att ha normal hjärnaktivitet - slå av maskinerna - men ta gärna organ om det är någon som behöver dem bättre än jag - som ju är död.

 

Om jag drabbas av en obotlig sjukdom har jag lite tid på mig att planera hur länge jag vill kämpa. Just nu kan jag bara ha en åsikt om hur jag vill ha det i en akut situation, jag kan inte planera utifån kanske, eventuellt och möjligen.

 

Min begravning är noga planerad i ett vitt arkiv sedan många år. Det får för övrigt gärna bli en trevlig tillställning, tycker det är synd att gravölet är omodernt. Men för att hedra mig kan ni väl dricka rödvin?

Så om jag dör en plötslig, oväntad död hoppas jag att det blir på sommaren.

Så kan ni som kände mig åka hit och sitta och dricka vin på gräsmattan, le åt mina dumheter och skratta åt något minne och göra mig en smula glorifierad och underbar!

 

Så - prata nu med dina nära.