Att vara tonårsförälder är inte lätt. Barnen vill mycket, de har egna ideér och planer. Ibland kloka, ibland mindre genomtänkta.

 

Vi försöker ge barnen frihet under ansvar. Det där svåra. Vi vill låta dem leva så mycket som möjligt efter egna önskemål. Låter dem tänka själva och lösa hinder själva.

Det betyder inte att Martin och jag som föräldrar inte bryr oss alls. Vi frågar mycket, ibland får vi svar - ibland utbrott att vi lägger oss i.

Försöker förklara att om de ska få göra som de vill bör vi som föräldrar veta vad de har för planer i smått och stort, får vi inte det dras förmåner in. Punkt.

 

Mina flickor är superbra. De meddelar vart de tar vägen och skickar jag meddelande om de sover borta för att kolla av om allt är ok,  jag får alltid svar. Även om de inte alltid förstår det är det sällan de får ett nej, de får nästan alltid göra som de önskar men tjafsar en del om de saker som vi begör att de ska hjälpa till med hemma.

 

Men en av flickorna har en kompis som i mina ögon är för hårt hållen. Hon ska idrotta och plugga. Sen är det stopp.

 

Exempel igår. Det var något roligt som hände på Kyrkans gård (ja, kyrkans gård, inte på krogen i stora stan), och det höll på att sluta med att ena tjejen inte fick stanna.

Sånt gör mig så ledsen. Kompis-liv är så viktigt i tonåren! Att som förälder neka umgänge med skötsamma vänner gör mig både förbryllad och förbannad.

 

Men vad kan jag göra? Vi har försökt i flera år att få henne hit på helger ibland, för att tjejen ska få lite andrum, en sen kväll med fnitter och skvaller.

Men det går inte - det är cuper och matcher. Året runt. Varje helg.

 

Inser att vi inte kan göra något åt det, mer än att lite i smyg önska att tjejen gör en liten revolt. Vägrar en match för att få vara med kompisar, färgar håret blått eller nåt i den stilen. För att markera att hon är en egen person och inte en förlängning av föräldrarnas egna önskemål.