Lovis imponerade på mig igår. Våra vänner har en flicka som är annorlunda. Jag väljer att använda det ordet, tycker inte om diagnoser och det är obegripligt för Lovis i alla fall om jag  radar upp medicinska ord. Jag har alltid använt den termen när vi stött på någon som är just annorlunda, oavsett orsak, i vår värld. Också försökt förklara att sånt händer och att vi inte ska vara rädda för det.

 

Så min förberedels inför mötet var kort och gott att hon är längre än du men mindre på insidan. Så hon skulle få chansen att få en egen uppfattning.

 

Hon var avvaktande först men efter en ganska kort stund accepterade hon situationen fullt ut och anpassade sig till de förutsättningar de hade för att umgås.

 

Vid läggdax kom många frågor. Givetvis. Det uppstod en och annan situation som inte Lovis förstod sig på. Både jag och Martin tog oss tid till en längre nattning än vad vi brukar och hon somnade sedan gott.

Jag lovordade henne om hur hon varit mot vår gäst. Trots sina unga år kan hon konsten att överbrygga hinder i kommunikation  och acceptera att regler och ordningar tillfälligt sätts ur spel. Det verkar som att empati har börjat utvecklas och det känns riktigt bra i mammahjärtat.