Imorse märkte jag det igen. Lovis totala, enkla glädje över våra katter.

Första gången hon ser dem på morgonen när hon vaknar eller när hon kommer hem på eftermiddagen lyser hon liksom upp, lyfter rösten något snäpp och hälsar på dom.
Varje dag.

Hon har ofta någon katt hos sig i tv soffan om kvällarna och Klara sover gärna i hennes säng. Periodvis sover Klara inne hos Julia (hon har en sån period nu) och då saknar Lovis henne.
- Lilla du, kan du inte sova hos mig inatt, lockade hon förrut när de två möttes i köket.

Barn och djur är bra tillsammans. Och jag tror att det ska vara djur som bor inne i bostaden. Kaniner som står utanför garageväggen eller en flock med får eller kor blir inte riktigt det samma.(I vilket fall så har våra ute-kaniner aldrig blivit riktigt kära familjemedlemmar. Eller så är det bara min egen känsla, jag har aldrigt riktigt gillat de där gnagarna).

Mina barn vill ha en hund. Och visst, det finns mycket glädje med en hund! Jag tycker om hundar men jag är bekväm.
Jag har inte det intresset att ta allt det besvärliga med ett så stort djur. Ni som har hund - mina barn inrättar säkert gärna pensionat här om ni vill resa bort.
Och det är nog en lösning som kan fungera även för mig, vakta hund någon vecka då och då, sen dammsuga bort alla hundhår och sitta under en filt i soffan när regnet öser ner och vara glad åt att slippa kvällspromenaden.

Men som sagt, jag är så glad att mina barn ändå har möjligheten att få växa upp med någon typ av husdjur. Jag tror det är bra för dem på många sätt, lära sig hänsyn, medkänsla, utsättas för allergener, känna glädje över att bli utvalda till mysstund av djuret, och tyvärr också - lära sig vad sorg är. För djur förloras oftare än nära vänner och släktingar (tack och lov för det!) och de får lära sig slutgiltigheten med döden.
De kommer inte tillbaka. Och jag känner tacksamhet att vi ännu bara förlorat kaniner. När Figgo och Klara ska lämna oss blir det riktigt jobbigt för oss alla.

Men än lever de och sprider glädje och päls omkring sig!