Den är här nu. Men det känns ok. Tänder ljus och kurar i tröja. Härom kvällen lyckades Martin få igång vedspisen i köket igen. Den har rykt in och sotaren har kollat men inte sett något galet.
Och vad det nu än var som ändå var galet finns det inte längre.

Så när jag kom hem från jobbet tände jag för att få bort den råa luften och nu står morgondagens middag och puttrar. En mustig köttgryta, det hör hösten till!

Svårast med hösten är väl det plötsliga mörkret på morgonen. Imorse gäspade jag hela vägen fram till kaffebryggaren på jobbet. Jag behöver ljus för att vakna, alternativt en liter kaffe...