Går här hemma och grubblar. Klart som fan det är svårt att sluta röka! Det skulle ju inte finnas en enda rökare i hela världen annars.

Visst vore det enkelt om någon oinvigd som testat får höra:

- Röker du?! Vet du om att man får massa lungsjukdomar och dör i förtid - urfattig?

- Nej, jag hade ingen aning, ska aldrig tända en till!

 

Rökare är inte dumma i huvudet, inte dummare än folk i allmänhet ialla fall och alla rökare vet hur det skadar och förstör. Hur dyrt det är, luktar pyton, skadar blodkärl, bla, bla, bla. Det behöver ingen någonsin tala om för dem.

 

Men vi har fastnat i ett missbruk. Som en alkoholist eller narkoman. I ett felbeteende likt en matmissbrukare.  Eller likt en kvinna som blivit kär i fel kille. Alla runt om ser att det är ett destruktivt förhållande, kvinnan vet att det är galet men... Det är en sorts kärlek.

 

Med vinet i ena handen och en cigarett i den andra. Till kaffet. Som belöning. Som tröst. Som gemenskap på tillställningar. Jisses vad mycket roligt folk man träffar i rökrutan! Då är kärleken total, blind och vacker.

 

Men de där man av kroppen tvingas att ta, stå ute ensam i kyla, paniken när det inte finns hemma, att inte själv ha kontroll. De gräsliga förkylningarna. Den taskiga konditionen. Kärleken sviktar när det äntligen går att se. 

 

Likt en kvinnas kärlek till en våldsam man är det bara att hoppas att man kommer ur det innan första smällen kommer. Innan lådan är full av inhaltioner och det finns restriktioner hur många liter syrgas det får hänga i näsan fast läpparna är blå och bröstet kämpar för varje procent mättnad av syre i blodet.

Och så den andra oron. Det kanske inte räcker med att ha lämnat. Att det blir som de svarta rubrikerna när ex-makar till slut får sin hämnd och dräper.

På ett långsamt och plågsamt sätt.

 

Nej, nu ska jag tänka positivt. Det är svårt, men jag kan och jag lämnar i tid!