Ensam hemma med katterna. Klara sover men Figaro är värre än en tre-åring. Gnäller och pockar på uppmärksamhet. Vill ut. Två minuter senare stirrar han på mig genom köksfönstret och jamar så rutan nästan spricker. Lämnar kaffet. Släpper in odjuret som går och skriker vid matskålen istället, som är fylld. Katten ska ut igen. Vi hållit på så i en timme nu.
Nu har jag blängt på honom och med barsk röst kommenderat:
- Nu är du tyst eller också går du och lägger dig!

Han kan svenska. Han gick precis upp för trappan.

Påtår i tystnad!