Idag dök den där minnesbilden av morfar upp i huvudet igen. Det är en och samma som poppar upp lite då och då när jag går hemma i all sinnesro.

Det utspelar sig där mormor och morfar hade sommarstuga. I minnesbilden är jag på gräsmattan på framsidan och tittar neråt grusvägen mot tjärnet. Sommarkvällen är varm, jag har kjol och linne, barfota. Jag är kanske 8 år.

Där går morfar, med sina stora stövlar, fiskarhatt och nötta arbetsbyxor. Spöt i ena handen och en alldeles speciell gammal hink som jag tror var blekt grön. Den är det i alla fall i minnesbilden. Det var en sån där riktigt gammal hink, inte så där gräll i färgen som hinkar är nu utan nästan som urblekt. Man kunde se igenom från utsidan om något låg i. Av någon anledning är minnet av hinken också viktigt.

Jag har ingen aning längre om hur solens upp och nergångar befann sig i omgivningarna vid stugan.
Men i minnet är morfar i motljus. Jag kan inte säkert säga om han är på väg ner till tjärnet för kvällsfiske eller på väg tillbaka till stugan.

Men han går med lugna, trygga steg. Och jag vet att han är lycklig. Ibland tror jag att han är här när den där bilden dyker upp. För att berätta för mig att det är där han befinner sig nu. På tjärnet. I den gamla trä-ekan. Ror drag och drar upp den en gäddan efter den andra.
Det är ett fint minne och en fin tanke, jag har det nära hjärtat.