Jädrar vad han jobbar in i det sista, -16 grader här i morse.

Jag vill ut och gå och hoppas att solen snabbt värmer upp till lite mer skonsamma temperaturer, omkring -5 är mer acceptabelt.

Livet är lätt i dag. Helgjobbet har varit fantastiskt bra, idag ledigt. Sol ute, min man är glad, barnen är friska, tjejfest till helgen, Londonresa i synfältet.
Det är så skönt att kunna känna lycka. Ibland när jag läser på det där sociala fenomenet Facebook verkar en del försöka toppa med sämsta tänkbara liv. "Det är så synd om mig", bah, jag står inte ut ens att läsa. En del är helt oförmögna att vara glada.

Man får banne mig se allt från den ljusa sidan. Bjuda till lite själv. Vårt sovrum var ta mig fan frostigt i morse så när M försvann med sin värme ur sängen blev jag så lycklig och glad när han la överkastet över mig. Och han kastade inte dit det. Min sömniga hjärna uppfattade faktiskt att han stoppade om mig innan han smög ut. Det är på det fokus får ligga, inte kylan i rummet utan värmen i min mans handling där och då i arla morgonstund.

Som en patient jag hade under helgen som var blåslagen över hela kroppen efter ett olyckligt fall. Han hade så ont att det var rena akrobatiken att komma i/ur sängen.
- Äh, jag klagar inte, det här går ju över. Kunde varit mycket värre. Tänk om jag fastnat med armen i en flistugg eller kört en motorsåg över benen! Det hade varit illa det!

Så sant.

-12 grader nu. Snart går det att gå ut!