"När en man är riktigt förkyld..."

 

Ja, ni vet väl nåt så när allihop vad som händer. Nu är min man förkyld. Ska säga att han är sjuk extremt sällan. Har inte haft en sjukdag från jobbet så långt jag kan minnas, typ sen han skadade fötterna 2001. (Idag är han på jobbet ändå, så som han gör).

 

Men ialla fall. I lördags satt han i soffan, lite blek, lite snorig. JÄTTE(!?)ont i halsen minsann. Men åt och pratade som vanligt.

 

- Hur går det med dig, frågade jag artigt vid nio-tiden.

 

- Jadu, värre än så här kan det nog inte bli....., sa min man rätt ynkligt.

 

Tittade på honom. Seriöst?? Vad menar karln? Tror han att han kommer dö nu, av det här?

 

La upp ett gapflabb. (Givetvis, jag är ju frisk).

Frågade sen när jag lugnat ner mig:

 

- Du måste ju på riktigt fundera på varför det finns sjukhus?, hahaha. - Om det här är det värsta tänkbara man kan råka ut för som människa menar jag, hahahaha!!!!! - Du har ju inte ens feber!!, hahahaha!!

 

Det har sina sidor att vara gift med en sjuksköterska. Den snälla ompysslande människan bor nog mer ofta i en icke sjukvårdsutbildad person. Det ska mycket till innan mina omvårdande instinkter vaknar.

Nu kan det inte bli värre? Som syrra på en akutavdelning har jag några minnen om tillstånd som var liten aningens värre än rodnad i halsen och snor i näsan, hahaha.