Var upp till sjukan en snabbis idag. En bokmal var inlagd utan bra läsning, vilket jag tog som dagens största och viktigaste uppgift att råda bot på.

Hoppas att jag inte gör mig ovän med Någon nu när jag lånade ut hennes "Den gåtfulle fotografen" av Douglas Kennedy. (Som jag fick låna i somras och ännu inte lämnat tillbaka... Pinsamt men bara lugn K, svärmor är en ytterst ordentlig kvinna och jag litar blint på henne och din bok kommer snart åter!)

Mycket bra bok där i princip ingenting är förutsägbart. Rekomenderas därför varmt! (Givertvis förekommer det mord, våld och kärlek även i den här...)

Läser, gråter, blir arg, hoppas och misströstar.

Är halvvägs genom en mors berättelse om kampen om att kunna rädda sin yngste son, hennes äldste ligger i hemmet och dör och är bortom räddning.

Det de gör ses inte bara med blida ögon. Nyttig läsning inför alla debatter om vad vi som människor, nu med forskningens hjälp, kan göra. Är det rätt eller fel? Jag vet att jag skulle göra som Helena, utan en sekunds tvekan.