Ja, nu är vintern här. Kallt som i frysen, snökaos i Stockholm och här helt hanterbart - mest som ett lager florsocker dammar snön runt fötterna. Längtar till jul växelvis som jag inser att den snart är här. Har ett examensarbete som ska klaras av innan.
Ligger bra till där, vår seminarieversion ska bara justeras. Sen är den klar, en vecka innan utsatt tid. Skönt. Skriver med en som tänker som jag - bättre i tid än i sista sekund, ett vinnande koncept. Allt ska vara spikat och klart 6/12 vilket glädjer mig. Jag som väntat med vidareutbildning just på grund av D-uppsatsen kommer anse mig som klar med hela utbildningen till jul. För då är den klar, borta, gjord och ska aldrig göras om. En stor seger. Kommer ge mig ett lugn inombords. I över två år har den gnagt i huvudet. Legat som en blöt disktrasa i ansiktet och stört mig. Men om mindre än en månad läggs den bakom mig. Sååå skönt! Så jag längtar till jul. Även om mycket ska fixas. Typ julklappar. Nu är det svårt till den minsta. För stor för leksaker, för liten att uppskatta bara bra att ha prylar.
Igår sa hon själv - nya slalomskidor, det behöver jag nog! - och jag drog en suck av lättnad. Vilken superbra ide!
Men allt brukar lösa sig. Det brukar till slut ligga så mycket klappar runt granen att ångest över överflödet infinner sig. Men det är ju så roligt att ge!
Nej, nu får det bli lite glögg! Tack snön att du kom så jag kan njuta länge i år! Arkivbild - har ej lyckats knäcka hur jag laddar upp nya.
Well. De har ändrat allt i den här appen sen sist. Har ingen aning om hur jag ska då in nya bilder. Känner mig plötsligt väldigt gammal. Finns ett arkiv med alla gamla bilder men ingen koppling till mitt eget bildarkiv i telefonen? Känner mig förvirrad och på nätet finns ingen hjälp att hitta.
Plötsligt byttes den milda hösten då flugor och andra småkryp aldrig ville gå till vila (ses på mina fönster) till isande vindar. Då vill jag rädda småfåglar. När vi flyttade hit var de sällsynta gäster. Utan träd och buskar som skydd sågs nog vår trädgård som livsfarligt område. Två katter spatserade omkring också. Men nu är de gärna här.
Häromdagen satte jag ut lite nötter och två talgbollar. Har fina paraplyer som pryder trädet samtidigt. Idag satt en skata på marken, med en stor boll som hen lyckats få ner, med plåtparaply och allt. Inte en mes eller vad de nu är inom synhåll. Varför jag inte vill mata skator och kråkor vet jag egentligen inte.
Kanske för att de små är söta och aldrig har rivit ut någon soppåse över hela gården?
Har nu väldigt osnyggt satt bollarna i grenverken med förhoppning att de stora fåglarna inte törs landa. Håll tummarna med mig att det fungerar!
Drygt tre år sedan jag skrev här senast. Nästan fyra år sedan till och med.
Så häromdagen berättade mellanflickan - hon hade varit ute på bloggen, tittat på bilder, hon visade, vi skrattade och mindes. Och jag saknade.
Mitt senaste inlägg här är fortfarande laddat att läsa för mig. Det var en oerhört turbulent period och mer turbulens följde åren efter. Vi har haft öar att andas på men på det stora hela har vi varit ganska tappra i detta hushåll de senaste åren på olika sätt och vis.
Fast alla har växt på sina sätt och jag insåg häromdagen att jag måste kunna vara fri att skriva vad jag vill i min dagbok, så vi kan skratta och minnas framöver. Så jag testade lösenordet - och Tada! Jag kom in! Så jag är tillbaka.
Kanske borde titeln bytas? Vi är nog mer 2½ tjej i den här familjen numera.
Eller 1½ tjej och en medelålders.
Den stora flyttade nämligen hemifrån 1/11. Hon Flög Ut. Bort. Till eget bo. Magknipet slår till och det klappar dubbelt (eller står över ett slag) i mammahjärtat emellanåt men egentligen helt i onödan. Jag vet ju att hon fixar det här galant! Hon är samvetsgrann, självförsörjande och hyggligt uppfostrad (kan ju inte skriva att hon är superbra uppfostrad, det är att lägga för mycket ljus på oss föräldrar, hahahaha!). Men... Ja, hon får ringa om recept och husmorstips.
½-an får vara mellanflickan. Hon som kommer och går, med sin myndighetsålder och sitt färska körkort rör hon sig fritt. Mer borta än hemma ibland, soffhängare med oss andra perioder. Längtar förstås till sin student och att få göra som systern, bygga eget bo. Inte lätt att vara tätt efter sitt större syskon och nästan kunna göra samma skaker samtidigt som henne.
Minstingen då?
Jo, hon går oförfärad genom livet tror jag. Nu i åk fem. Dansar. Ser på youtube. Har en kanin. Älskar övernattning med kompisar. Tänker ut väldigt svåra frågor till mig. Älskar dock när hon frågar om kroppen - då kan jag leverera!
Mannen? Ja han har bytt jobb ganska frekvent en tid, spelar innebandy och är väl i stort som vanligt. Lite gråare i håret kanske? (Så skönt att vara blond själv, jag har ännu inte ett enda grått strå även om åldern gör att tyngdlagen hittat mig).
Och jag? Valde att innan bitterheten bitit sig in allt för svårt eller att betongväggen skulle möta mig en gång för alla att sätta mig i skolbänken igen.
Jag älskade min avdelning, det vet alla ni som känner mig, men jag orkade inte leverera allt mer var dag. Inte på det sätt jag ville med den kvalitet jag ville. Ständig samvetsstress.
Så jag har bara några flämtande veckor kvar - sen är jag distriktssköterska. Att läsa på halvfart har den stora nackdelen att det tar en förfärlig tid!! Är sedan drygt ett år tillbaka på en vårdcentral. Ett annat liv. Jag håller fortfarande på att vänja mig vid att jag hjälper många fler varje dag, med mindre åkommor förvisso men ändå. Samtidigt som jag har rast punktligt varje arbetsdag. Och aldrig har dåligt samvete när jag går hem. Jag har en fungerande mage, sömn och familjeliv. Efter mer än 20 år med skiftgång behövde hela min organism det här.
Fö är Figaro (katten) död och Klara är sedan en månad tillbaka blind på sitt ena öga. Men hon är glad ändå. När Figaro försvann för snart två år sedan blommade hela hon upp. Umgås, småpratar med oss och allt möjligt som hon aldrig gjorde tidigare. Tror hon var kuvad. Så hon får gå här nu, med sin stora fina mage, gråa öga och njuta tills det blir dags för Sankte Per. Hon är gammal så dessvärre blir det väl inte hur länge som helst vi har henne kvar.
Givetvis har vi grejat här hemma också under åren. Men det får komma inlägg med bilder och historer med tiden. Kan inte bli ett allt för långt inlägg så här i början.
Men det känns härligt att skriva här igen. Min blogg. Min dagbok, min ventil, mina historier från ett helt vanligt liv.
