Är så där kul ihop med Lovis.

Efter att ha rantat runt i tusen affärer för att hitta en skarf till mig och slips till Martin kom turen till Lovis. Hon ville ha linnen.

Hon misskötte sig så katastofalt att jag mer eller mindre släpade ut henne ur affären till slut. Väl ute storgrät barnet för att hon inte fick den där paljettbeströdda väskan. Eh? Var väl linnen hon pratat om i flera dagar, eller????? De struntade hon blankt i tydligen (för de fick hon inte heller, linnen alltså).

Sen, när de sårade hulkningarna upphört bad hon om en glass. NEJ!

Ibland är det så jobbigt att vara mamma. (Säkert svårt att vara barn oxå men jag relaterar lättast till mig själv). Just nu bråkar vi om hur man äter en smörgås. Jag anser att man sitter upp, använder händerna och i viss mån låter maten tysta munnen.
Lovis tycker i princip tvärs emot alla de ovanstående punkterna.

Lilla kusin Lovisa (4 år) har varit här och roat Lovis idag.

Frågade henne nyss om de var hungriga, om de ville ha lite broccoligratäng.

- Hur ser broccoligratäng ut?, undrade hon.

Jag visade upp lite lös broccoli som blev över.

- Jag vill se gratängen, säger hon envist.

Jag höll upp formen och hon tittade med stor skeptis på innehållet. Sen kom det:

- Jag är inte hungrig!

(Kan säga att gratängen var makalöst god. Ostsås med grädde, broccoli och bacon, jag kommer vara mätt tills imorgon).

Att få sova över i gäststugan med sina storasystrar. Med film och godis.....

Det är bra härligt med sommarlov så även söndagskvällarna kan bli till en fest!

Idag hände det. Lovis kom på att hon är dödlig precis som alla andra.

Tyvärr hände detta i bilen. Hon i baksätet och jag körandes där fram.


Flickan storgrät och hulkade:

- Jag vill inte bli gammal, jag vill inte växa och bli stor och dö! Jag vill inte bli begravd och inte finnas mer.
Jag vill cykla mycket mer och jag kommer sakna dig och pappa och Julia och Linn och alla katterna om jag dör. Jag vill inte dö!

Försökte förklara att hon inte ska dö nu, utan när hon är väldigt, väldigt gammal. Och att jag och pappa inte kommer finnas kvar då. Att vi har dött för längesedan, när hon blivit vuxen och inte behöver oss mera.

Detta utlöste mer tårar, för jag och Martin fick minsann heller aldrig dö. Inte ens som hundraåriga gamla tråkmånsar.

Så kom de där svåra frågorna:

- Vad händer när jag dör?
- Varför kan jag inte tänka mer om hjärtat stannat i kroppen?
- Varför finns man inte mer?
- Vart är jag när jag är död då?

Just då önskade jag mig frågor om hur barn blir till. Det är lite jobbigt att prata med småbarn om men inte alls så svårt.....

Japp, så var det dags. Fullt ös i badrummet med ett helt gäng tjejer som ska piffas inför kyrkan.

Julia lämnar mellanstadiet nu så efter all skönsång blir det kaffe och tårta i församlingshemmet. Så den här dagen kommer gå undan, jajjamensan.

Vi ska strax bege oss till små och stora vänner i Forshaga.

Nyss ringde telefonen:
- Ta med cykeln!

Lovis började omedelbart sitt tjat om att jag ska skruva fast hennes stödhjul igen. (Hon vill inte sluta med dom så vi har lossat skruvarna så de inte fungerar som stöd. Hon gillar inte den idén alls....).

Nu har hon två kompisar som cyklar utan och nu hoppas jag på att det idag blir en rejäl morot till henne att montera ner sina egna.

Hon fyller ju snart fem! Då ska hon väl inte ha stödhjul heller, det hade minsann inte Julia och Linn (det är fult att jämföra barn men.... Syskon måste väl få jämföras ibland?).

För att dölja att jag på äldre dagar blivit så jäkla lättrörd så jag gråter när barnen gör bra ifrån sig på idrottstävlingar.

Linn är missnöjd med sin dag, "bara" PB i höjdhopp. Jag tyckte hon var lysande. Förstås. Men hon är i den åldern att det är lika bra att lämna dagen åt sitt öde och inte prata mer om det.

Julia gjorde PB i varje gren, först höjdhoppet 1.25m, första tåren och när hon flög ner i sandgropen med ett hopp på 4.25 m kom de andra glädje tårarna.

Sen var det ju 60 meters loppet när hon spöade grabbarna i sitt heat.... voj, voj... Så stafetten sen då, när hon inte nuddade gräset alls.
Hela skolan hejade på dessa sexor och stämningen var på topp, självklart grät jag....

Så Tolitas sexor kom först i klasskampen mellan skolorna, och femmorna (Linns klass) kom tvåa, mycket nöjd och stolt mor är jag idag!

Sådana här dagar är det verkligen kul med barn!

Varje år missar jag barnens friidrotts-tävlingar på Sannerruds-vallen. Varje år är mina flickor utmärkande bra i löpning och är även i år uttagna till stafetterna.

Idag skulle jag ha jobbat men av någon anledning (kanske är det den där Gud?) var vi fem sköterskor på schemat (och behöver vara tre) så jag tog semester.
Detta har tjejerna ingen aning om så nu medan de kastar bollar och sånt ska jag städa lite, sen vill elva ska jag strosa in. Lagom till 60 meters loppen börjar.... Sen är det stafett!

Det pirrar lite i min magen med =)

Julia blev besviken när jag berättade att jag jobbade på idrottsdagen. Hoppas nu att jag kan göra henne lite glad!

Just det. Jag glömde.

Lovis har varit på utflykt idag (igen!) och tog ett premiär-dopp i sjön. Hon hade skrattat gott åt det hela, särskilt när fröknarna hällde vattnet ur hennes gummistövlar. Det är hon och farbror Melker som badar med kläderna på!

Imorgon 6.15 går tåget till Göteborg. Klassresan ni minns.

Julia är hemma och har ont i magen. Jag håller tummarna för att det är resfeber.... Det vore oerhört trist för mig att åka med 20 ungar som inte är mina och min egen tjej är hemma och deppar.

Lovis sitter mitt emot mig vid köksbordet. Hon slår in paket till en kompis på dagis. Klipper och klistrar. Tar massa snöre.

Plötsligt kommer frågan:
-Vilket snöre tycker du är snyggast mamma?

Hon håller upp ett guldigt och ett glansigt lila.

- Jag gillar det lila bäst, det är så fin färg på det, svarar jag ärligt.

Lovis är tyst ett ögonblick. Flyttar sen det lila bort över bordet. Håller sedan upp det guldiga igen och säger:

- Vilket är snyggast mamma, du får välja på det här!

(Vi förlorar allt mer av demokratiskt tänkande...)

Liten har tagit sig sovmorgon, har inte kommit upp än fast jag skramlat i köket, varit i badrummet och öppnat upp ytterdörrar för sommarluft.

Bådar gott inför semestern, att flickan kan sova ut, jag gillar tanken!

Har även märkt att hon inte nattvandrar till oss längre. Det glesades ut till varannan natt, var tredje osv och jag har inte förrän nu insett att det säkert var över en månad sen hon kröp upp mellan oss.

Känns lite vemodigt. Min minsta är fortfarande min minsta men inte så liten längre. Nu har hon valt bort oss, på natten. Även om det var lite obekvämt med knän i njurarna och armbågar i full fart mot kinderna när man sov så var det ändå väldigt mysigt att ha henne där ibland.

Ja, tiden går och det är inget jag kan göra något åt.

Ett helt år har jag hört på Julias suckar över de hopplöst tråkiga pojkar hon gått tillsammans med i skolan i sju år.

Lovat henne grönare ängar på högstadiet. En aning större utbud.

Idag har de haft studiebesök på skolan och sucken vid matbordet var av en helt annan sort... Dom fanns där, de fina pojkarna.

Vad var det jag sa?!

Inatt sover en av mina flickor i gäststugan, med sin bästa kompis och deras båda pojkvänner.

Känner mig helt lugn och trygg med arrangemanget. De har valt att ligga i klunga i ena rummet, ordentlig påbylsade i pyjamaser. Kils hela godislager finns där inne, en utburen tv plus drös med riktigt bra, men barntillåtna, filmer.

Ska njuta av den här känslan, lugnet och friden över ung kärlek, nu när det inte finns något att oroa sig för.

Anar att det inom överskådlig framtid kommer kännas mer oroligt att ha kavaljerer i knutarna. Som jag ser det är detta den enda nackdelen med att ha döttrar.....

Tur att det bara är lördag en dag i veckan. Men då vill hon ha allt, äter en fjärdedel och resten...ja, det äter jag upp. Inte bra.



Vår egen vilde. Det går inte att få ordning på det där håret!

- Morron, morron, morron...., nynnade Lovis i badkaret. Då det helt klart verkade vara influerat av morgonradio till dagis stämde jag i:

- .....passet i P3!

- Nej mamma, det är fel. "Morron, morron morron, jag älskar Peter", ska det va!

Tänker på dig lilla Linn, ha det så gott i solen och drick ordentligt. Kommer hem så fort jag kan! Kram Mamma

Eller kan det vara så att det är åren som går?

Lovis och jag "gick på upptäcksfärd" i nedre lådan i min garderob. Där har jag sparat små godbitar efter Julia och Linn. Inte mycket, men sånt som känns tidlöst och har hållt färg och form (vilket inte är så mycket med tanke på att ffa Linn har varit en vilde som helst lekte med grabbar när hon var liten = hål och fläckar på det mesta).

Fram kom en liten klänning som Linn hade när hon var brudnäbb på min kompis bröllop.

- Åh, mamma, den här vill jag ha!, utropade Lovis

- Den är alldeles för stor, kontrade jag men satte ändå på henne klänningen.

Och den passade! Pyttelite för stor i ryggen men på det hela taget satt den riktigt bra. Jag räknade lite fram och tillbaka och insåg att det där bröllopet kanske inte var "förra sommaren" utan för sex år sedan och att Linn faktiskt inte var mer än knappa sex år då....

Efter en stund började min hjärna räkna framåt istället för bakåt. Om sex år kommer Julia vara nitton, Linn fylla arton och lillsnurran fylla elva. (Själv kommer jag ha passerat det grymma fyrtio-års strecket men det behöver vi inte ta så hårt på, det är väl bara en siffra, ingen ålder?)

Då kommer vi mao inte ha några småbarn hemma längre (om vi överlevt två tonårsflickor vill säga, det är ju inte så självklart efter vad jag hört andra berätta). När Lovis sover hos någon kompis kommer vi per automatik vara barnlediga. Om vi vuxna ser till att ha lite pengar kvar före varje utbetalning av studiebidraget till de stora betalas, kan vi säkert utnyttja dem till att panka sitta hemma och passa lillasyster medan vi ser en bio eller går ut och käkar på lokal mitt i veckan.

Känns vemodigt men ffa - väldigt bra!