Problemfri resa. Ganska trist hotell men det gör kanske inte så mycket.

Väskan är nästan klar. Jag följer med till huvudstaden.

Planerar semester. Det står mycket trevligheter på programmet så jag vill verkligen inte dra mig ur. Men på dagarna när M jobbar kan jag bara slöa. Göra ingenting.

Imorgon kväll Berns och på lördag middag på hotellet. Förra året underhöll Måns Möller under middagen, sånt ramlar ju inte på en gratis särskilt ofta.

Så näsdukar, nässpray, ipren och en bra bok är med mig. Frisk är jag inte men man kan vara sjuk i stockholm också.
Hoppas bara smaken kommer tillbaka så det går att njuta av gratismaten! Och hotellfrukosten...

Nu kommer rastlösheten. Jag är allt som oftast igång och har legat till sängs i två dagar.

Men jag orkar inget!

Irriterande vad fort kondition slås ut. Men jag har lovat mig själv att inte sova något idag. Sitta upp. Det går så där men om några timmar får jag ju gå och lägga mig!

Sov bättre inatt, bara snutit och sprayat tre gånger. Huvudvärken är borta och den förlamande tröttheten är inte lika påtaglig. Det märks tydligt eftersom jag fick en tanke om att bädda ur förkylmningslakanen.

Jag har inte gjort det än men tanken finns, det hade aldrig fallit mig in igår.

Men jag ska ta det väldigt lugnt idag med. Mycket alfapet. Mycket kaffe och vila. Och ikväll en liten whiskey till för kanske var det den som vände det hela åt rätt håll?

Och Linda - jag planerar att köpa compeed till mina arma tår! De är super!

Vilken morgon.

Efter en hård natt (snor, halsont och hosta) gick jag med avkopplad hjärna ur sängen och for till jobbet. Kände inte efter alls.

Väl där hade jag åkt in till fel tur. Vände hem och sitter nu med feber vid köksbordet och försöker förmå Liten att äta frukost.

Vill bara gå och lägga mig. Räknar minuter tills skolbussen kommer och hämtar den energiska lilla människan som gör allt utom att äta frukost.....

Något kvällsjobb blir det inte för mig idag.

Igår kväll klockan åtta fick jag ont i halsen. Det slog bara till, kom som en ovälkommen räkning. Bom!

Den gör ont idag med och så har jag en sån där klump som inte går att svälga bort + att näsan har börjat rinna.

Skit!

Jag är sällan sjuk och nu är det extra olägligt. Stockholmsresan är inom synhåll och inte längre en hägring i horisonten.

Jag har faktiskt köpt nya fina skor att ha på middagen på lördagen. (Mina andra var lite luggslitna efter sista sträckan i Bonnstagatan och får nu gå till sista vilan).



Helt klart skor som kräver taxi.....

Det är alltid spännande när vi får patienter av annan nationalitet här på avd.

Just nu lyssnar jag på en svensktalande sjuksköterska som ivrigt pratar med en spanjor. De kan inte på något vis varandras språk men roligt har dom!

Lyckligtvis diskuterar de inga djupa svåra saker utan mest kvällsfika och kvällsrutin.

De kommer vara lika ovetande båda två om vad den andre sa om saken om en stund men jag känner ändå att det gick några minuter för den spansktalande som förstås blir väldigt socialt åtsidosatt i en sån här situation.
10 minuters tolkning vid rond är ju en väldigt liten del av dagen.

Sovit så gott. Och länge! Ovanligt för att vara mig.

Gott samvete är den bästa huvudkudden sägs det och det hade jag verkligen igår efter att ha rensat ur krypinnet under trappan.

Nu ska jag skrota runt här hemma några timmar innan jag far in till jobbet, min arbetshelg blev annorlunda och kort, men finns tillfälle att ta lite ledig så gör jag gärna det.

Fungerar alldeles utmärkt för mig.

En kollega har varit rolig och senarelagt vårt pizzamys med femton minuter - min mage vrålar!

På vårt älskade berg på västkusten. Blir gråtfärdig när jag tänker på att vårt smultronställe inte längre finns till för oss.

En ögonblicksbild av det totala underbara. Sekunden efter bryts friden.

Ser ni den lille killen som kommer i full fart? Grannpojken F är på väg till oss. Så fort slutaren i kameran stängdes föll han handlöst i en bergsskreva.

Nåväl, när tårarna torkat fick vi vår sista kväll någonsin på berget.



Hela familjen samlade och glada samtidigt. Ett ögonblick av lycka. Lägger minnet långt inne i hjärtat.

Jobbhelg.

Kan bli ett elände, kan bli riktigt bra. Det vet man aldrig så noga men nu sen vi fick mer patienter helgtid finns ett större obehag i magen än bara det faktum att det ska jobbas när resten av familjen är ledig.
Det går inte att komma från.

Jag trycker undan känslan och blickar mot nästa helg istället. När jag och kärleken ska åka bort. TVÅ hotellnätter. I huvudstaden.
Planerar att hålla rumsnumret hemligt den här gången så behöver inte Martins arbetskamrat entra in i rummet sena nätter och tidiga mornar... Undrar när han sover?

Nej, dags att få ut flickebarnet till bussen och själv komma iordning.

Och min förmiddag har varit händelserik som en livstid.

Upp med Liten, ut med Liten och röjde lite kemi i garaget för att få med till tippen när jag ändå skulle dit. Lovis for till skolan och jag återvann som en sann miljöaktivist. Allt på rätt ställe, inte illa för att vara mig.

In en snabbis i mataffären och såg nästan kaffemuggen som en hägring som belöning efter den fantastiska gärning.

Redan på trappen ekade telefonsignalerna.

- Lovis har så ont i magen....

Ner med matkassen och iväg. Och ont hade hon, på riktigt. Ledsen, på riktigt. Ni vet, mungiporna var verkligen neråt och små tårar sipprade fram, ojade sig ljudligt. Skrek i högan sky när jag tog i magen, värst på vänster sida men släppöm höger. Tänkte faktiskt jävla skit då.

La ungen i soffan, tempade invändningsfritt, hällde i panodil och hoppades på lindring. Icke. En timme senare skrek barnet fortfarande, trots att hon låg still i soffan.
Rådgivning, konsultation med kir akuten. Jodå, de ville ha in henne.

Bar ut gråtande barn till bilen.
- AJ, Aj, skrek hon jag har så ont i magen men jag vill inte träffa någon doktor! Jag vill inte ta några blodprover, ajajaj, jag har så ont!!!

Efter några minuter i bilen blev hon tyst. Tittade på henne då och då i backspegeln. Och visst kom färgen på kinderna tillbaka?
Plötsligt kom ett leende.

Svängde av vid en busshållsplats, ut med barnet. Och visst, nu var det borta!

Så nu sitter vi här hemma igen. Inte förnedrar jag mig och åker in med symtomlöst barn! Har ringt in till akuten och meddelat att vi avvaktar hemma vad som händer när panodilen går ur kroppen, inte på akuten gud bevars. Det är ett tråkigare ställe än min tvättstuga.

Min arbetsdiagnos är vilsen fis eller tarm som hamnat ur läge och skakades rätt i bilen.

Men nu blir det kaffe, för vem vet vad jag ska vara med om under eftermiddagen och kvällen?

Liten har farit till skolan. Hemma helt själva är jag, datorn och kaffekoppen.

Ha en underbar dag alla!

Jag?

Jag är sällan sjuk men kanske är det inget annat att vänta efter promenaden härom natten.

Sprängande huvudvärk och en förlamande trötthet i kroppen. Och de där stickningarna i näsan som  ger löfte om rejäl snuva innan kvällen.

Men jag ger inte upp så lätt, har nu lindrat besvären med kaffe och ipren samt fyllt på nivåerna med D-vitamin, ber förstås också till gudarna att arbetsbelastningen är på en ok nivå ikväll.

Så blev det måndag igen. Var helt inställd på en dagtur och kände stor glädje efter en titt i kalendern igår kväll och insåg att jag och Liten kunde få lite sovmorgon.

Nattsudd sitter i länge i mig nu för tiden, anar att det är åldern...

Nu är det jobb i två veckor innan nästa roliga tilldragelse: två nätter i huvudsaden! Kickoff för någon däckfirma så det blir god mat och framför allt - sovmornar och hotellfrukost. Känns fint.

Har inte mer att säga. Möjligen det att jag blev varm vid sex-tiden igår och att mina skavsår gör jäkligt ont. Undrar om det går att jobba i strumplästen?

En natts fantastisk sömn.

Solen skiner och temperaturen är strax under nollan.

Planerar en lugn dag för att vara i fin form ikväll när Martins bror ska firas ordentligt i hembygdsgården.

Kanske ska komma iform med en härlig promenad, lite läsning, lite själavård?

Hej vad det går, vi har snart mitten av januari! Inget gör mig på bättre humör än at tänka på det - snart är det vår igen.
Vi har knapt någon snö och termometern har inte gjort något djupare dyk än -13 här hemma. Jag minns förra året med rysningar och glädjer mig stort att den här mintern är mild. Vi kan göra annat än elda i pannan....

En liten "mellandag" det här, ska bege mig till jobbet för en kvällstur och dag imorgon. Sen är det fredag igen och jag har ännu en ledig helg som innehåller stort kalas för M´s bror som fyllt jämt - jippie!

Imorgon em får jag träffa kärleken igen som spenderat en natt i göteborg. Ikväll går vi om varandra här hemma, med glapp så farmor rycker in. Ibland är det omöjligt att klara sig själv.

Men imorgon som sagt fredag och samlad familj.

Hoppas bara det förkylda mellanbarnet piggar på sig och inte hinner smitta någon annan i familjen före kalaset!

Har precis fixat lite bank-jox via telefonen.

Medan jag stod där i kön började jag irritera mig på den där trevliga, förinspelade, elekroniska rösten som alla har, från sjukvårdsupplysning, bokklubbar till banker.

-"Tack för att du väntar!"

Eh, har jag något val över huvud taget?! Jag har aldrig någonsin blivit tillfrågad i någon kö om jag kan vänta.

Jag önskar att de kort och effektivt lite då och då bara meddelar vilken plats jag har och hur lång tid det tar tills jag får den hjälp jag önskar.

Det där tackandet var 30 sekund blir jag bara irriterad av.

Fick sedan en mycket trevlig kvinna på tråden som snabbt, enkelt och tryggt ordnade mitt uppdrag. Henne skulle jag vilja ha IRL istället för den jag har nu.

Ps
Christer (eller Morgan) på P3 berättade härom dagen i etern att han ibland ringer personlig service när han är ute och handlar kläder, för att få lite råd. En del snäste tydligen surt medan andra handläggare roades och försökte hjälpa till, lite sött!

Så kom snön - tack och lov bara några få centimeter så det gick fint att ta sig till jobbet imorse.

Väl hemma har jag jagat bort den sista tomten inomhus, vi har plogat (eller - min bättre hälft har plogat, jag gick lite snyggt runt med spaden och var overksam...), tagit en glögg som belöning för denna sanslösa arbetsprestation.

Nu är det hygienrutin av Liten, hon sköter nästan all ADL självständigt numera, lite tillsyn/stöttning bara. Samt att hon behöver påminnas om div moment - hon är rätt lik de dementa på jobbet ibland faktiskt...

Läst tjugo sidor i Kepplers roman och det har redan skett två brutala mord. Nackhåren har rört sig tre ggr... Jag är så lycklig!