Brev

Lovis fick brev igår. Ett eget, till henne. Ett brev med frimärke, (tyvärr är de utrotningshotade, vilket jag tycker är jättesynd för det är ju jättekul med handskrivna, personliga brev som brevbäraren delar ut).

Stum av förundran öppnade hon, försiktigt, försiktigt.

Hon tittade länge på kortet som låg i, vände sig sedan till Linn och bad henne läsa.

Inbjudan till kalas minsann! Åh, vad hon blev glad!

Men något paket ska hon inte ta med sig och ge bort. Nej, hon vill ha paket själv klargjorde hon. Vi har en vecka på oss att lära flickan vett och etikett inför den här dagen.
Gossen som bjudit till kalas måste ju få ett paket!

Så här...

Så här glad och häftig kan man bli när man hittar Linns gamla pyjamas! Och får den!



Klar för vilket pyjamas-party som helst...

Men det är härligt att mysa också, med Figgo...



Lite trött på ögonen nu.


Högstadiet

Var stort, välbefolkat och (för Julia) väldigt åtråvärd plats.

Hon längtar dit, det gör inte jag. (Jag menar - jag vill inte skicka henne än, om fem år känns mer lagom).

Men lappen om ansökning till bildklass är inlämnad så nu blir det en pirrig sommar (och nästan hela den här vintern)innan antagningsbesked kommer.

Nya milstolpar

Livet går och jag undrar ibland vart all tid tagit vägen.

Ikväll ska Martin och jag med Julia på informationsmöte. Om valen inför åk sju.

Min lilla flicka ska börja högstadiet. Högstadiet. Hör ni vad stort det låter? Förstår ni hur stort det är? En stolpe i livet som ger mig mer ångest än inskolningar på dagis och första skoldagen.

De är på väg i livet.

Det är ju det mest naturliga i världen att de växer upp men jag har en klump i magen. Känns som jag missat något.
Men jag vet inte vad. Jag har tillbringat så mycket tid som jag någonsin kunnat med alla mina barn när de varit små men det känns ändå nu som att jag borde varit hemma mer. Fler år. Mindre procent, längre somrar.

De finns snart inte i mitt synfält längre utan kommer att vandra på sina egna vägar - utan mig.

Bakåt

Jag som så smått börjat se små,små tecken till att trotsperioden går mot sitt slut har idag märkt en ny, mycket obehaglig fas.

Regression.

Lovis går omkring och pratar bebis-språk och ber om tutte. Tar minimala "bebisbett" på smörgåsen. Låtsas att hon inte kan gå.... Gah!

Jag vet att det är "en fas" men som en kompis sa: "Jag gillar inte faser.....!"

Regression är enl de lärde något som behöver gås igenom då och då för att bearbeta traumatiska händelser (ja, det var i sanning traumatiskt för oss föräldrar att försöka nappträna ungen men hon vägrade varenda variant - hon kommer inte få någon nu!) eller för att gå vidare och lära känna sig själv bättre.

Kanske slutar hon med vaken-nätterna också sen när den här bebis-grejen är över? (Det sista som lämnar en är väl hoppet.)

Hoppas hon hittar sig själv snarast för det där daddandet har jag inte mycket till övers för. Vredesutbrott, stamp med fötterna, eller skrik och bråk. Det har jag faktiskt lättare att acceptera än tillbakagång.

Tyst

Lovis lyssnar på "Pettsson och Findus" - ljudbok, i MP3 spelaren.

Vad tyst hon blev och hon skiner som solen, dom är ju roliga de där två!


Genfel

My good!
 
Jag har närt en SMS-missbrukare vid min barm!

(Fattar inte hur det kan bli så - måste vara en nyck från naturen)


Framsteg

Två stora händelser för Lovis sista veckan:

* Hon har börjat bygga fritt med Lego utan mig eller Martin. Bygger och bygger, fantiserar och skapar. Utan ritningar, bara fritt från huvudet. Och det liknar iaf lite de djur hon avser att skapa. Hon får heller inte ångest när prylarna rasar ihop (som Lego har en tendes att göra innan motoriken på byggaren är på topp) utan konstaterar fakta och börjar om.

* Hon städar efter sig på hallen uppe!
- Mamma, jag har ställt undan alla saker så det gå att gå här. (Det där sista låter som om hon citerar mig....)

Mardröm

Efter stallet i morse la jag mig igen.

Och drömde om det jag är mest rädd för som förälder.

Lovis försvann spårlöst på en strand i Puerto Rico. (Drömmar är som dom är, vi har aldrig varit i sydamerika...).

Men vilken panik jag kände även i drömmen! Vi visste att hon gått iväg från oss och inte drunknat och vi jagade efter henne på gator och i affärer. Ingen förstod vår engelska och polisen la bara på luren.

Hon var tagen av någon.

Jag var så glad när pannan började koka och väckte mig.

Det man saknar..

Får man ordna själv!

Vi har ingen bra snowracer-backe häromkring så:



Julia bestämmer farten efter hur det skriks av vännerna bakom!

Att hålla vad man lovar

Lovis skulle få äran att vara själv hemma hos farmor och farfar ikväll när vi var på¨bio. Ett åtråvärt nöje i vanliga fall men idag klargjorde hon redan hemma i vår hall:

- Jag tänker inte sova där inatt.

Nähej. Lovade att ringa efter bion för att kolla läget, tänkte att farmor har nog lyckats söva den lilla flickan. Men inte då!

- Hej mamma, jag sitter här och äter nötter!, kvittrade liten. Hörde sedan i bakgrunden:

- Farmor, kan jag ta med några hem? (Jakande mummel i bakgrunden)

- Kan jag få alla med mig hem? (Åter ett jakande långt bort i luren)

- Kan jag få skålen också?
(Men då hörde jag tydligt att farmor propsade på att nötterna nog fick läggas i en påse i stället....) 

Sedan berättade hon glatt att hon minsann fortfarande var påklädd trots den sena timmen (20.30) och att det gick bra att komma och hämta henne.

Så det gjorde vi, hämtade en nöjd liten dam (som fullständigt pratat öronen av sina farföräldrar och de sover säkert redan).

För det är viktigt det där - att hålla vad man lovar.

Ur barnamun

-Mamma, A (flicka) på dagis har inget hår, säger Lovis med överlägsen röst.

- Nehej, är hon liten?, undrar jag (Lovis har pga av platsbrist hamnat på en avdelning med en hel del små barn).

- Nej, hon är ju nästan lika stor som mig!

- Hmmm, men du får inte säga något elakt till henne, hon kanske blir ledsen då, säger jag.

- Äh, hon vet ju ändå inte vart jag bor!

(Kanske tillhör A Kilsmaffian eller något, vad vet jag. Som det kom ut lät det ändå som om att risken för vendetta mot hemmet redan var utrett vid ev konfrontation med A om vem som har mest hår på huvudet).


Läskigt

Lovis satte i halsen igår kväll. Inte i luftstrupen men väl i matstrupen. Innan jag, som ändå nyligen har mässat åt massa människor att så länge man hör prat och hostningar är det inte tätt, då är det ingen ko på isen, insåg vad som pågick kände paniken komma smygande.
(Hon hostade för att saliven tog vägen till lungorna, det var ju lite tätt som sagt, den rätta vägen).

Till slut utbrast ungen:
- Åh, nu åkte den ner i hjärtat, godisen!

(Godisen är ju så stor och hård att hon kände den hela vägen ner i magen).

Hon var lite rödögd och ledsen ett tag, och jag lite skakig i benen. Fy, vad lätt hänt det är!



Det var en sån här rackare som halkade ner lite hastigt. Jag är så glad att det var i matsrupen den satte sig så hon kunde trycka ner den med ett glas vatten. Men jag tänker ju: Om, Om om....


Första gången!

Lovis gillar inte att kamma håret men idag hände något. Hon fixade det själv!



Vattenkammad flicka till dagis idag. Aporna fick hon av Martin när han kom hem, de övervakar allt.


Hygien

Lovis älskar att bada och duscha. Så länge vi inte pratar om att hon ska använda shampo. DET gillar hon inte alls.

Tvåla in kroppen är jättekul, löddra in huvudet är en ren plåga. Det här förstår jag inte riktigt för varje gång hon tvättar håret går det lugnt och stilla, ingenting i ögonen och hon är supernöjd efteråt.

Men diskussionerna fram till själva hårtvättningen är långa och påfrestande för oss alla. Om ca 20 minuter ska detta ske och Lovis har stängt in sig på sitt rum sedan hon fick beskedet om att idag var det dags....

Kom och köp!

På skyltsöndagen ska Julias klass stå på Kils storgata och sälja hembakt till klassresan. Vi bidrar med hemgjord fudge, tre satser. Attans vad goda de blev!

Gör nästan ont att lämna ifrån sig dom.... Kanske ska köpa alla själv?


Tårögd

Öppnade dörren och steg in i ett hus som doftade citron-ajax.

De stora har varit komp lediga hela dagen och har roat sig med att städa hela nedervåningen - så fint! Undanplockat och skinande rent på alla bänkar och golv.

Julia har även bakat en kaka.

De där ungarna är bäst i hela världen ♥ (och de är mina!!)


Så nu kan helgen börja!!


Svåra ord

Lovis har ett förbluffande ordförråd. Idag när strömmen försvann utbrast hon:

- Det måste vara något missförstånd!

Inte nog med att hon kunde ordet, det kom under rätt omständigheter också. Imponerande.

(Och själv är jag förstås stolt, hon är så begåvad, flickebarnet, har hon efter mig *fniss*)

Stöldbegärligt?

Lovis har haft en skönhetsmorgon. Först en lång varm dusch med Martin. Sedan stod hon med mig och smörjde in kroppen och ansiktet. Vi klippte luggen och topparna och avrundade det hela med lila lack på alla tjugo naglarna.

En flicka på dagis har tydligen svart nagellack. Lovis kunde inte förstå det, för det glittrar inte ens och då är det per automatik inte fint....

Hon berättade vidare att farmor, hon har gömt nagellacket i kylskåpet hon! Jättesmart för då hittar inte tjuvarna det. Hon berättade också att farfar aldrig målar hennes naglar för det klarar han inte av.....

Barn drar härliga slutsatser av sina omvärlds analyser!

(Lovis gillar det i mitten bäst)


Vi får väl se

Lovis vill inte äta frukost och klä på sig idag. Hon minns det där med sprutan och hon vill minsann inte ta den. Kärleken Felix tog den härom dagen och var öm i armen. Tyvärr har de ett så bra språk nuför tiden att han förmedlade detta till Lovis.

Så nu vill hon inte ta den.
- Den gör ju ont.

Har plockat fram trumfen. Mutan. Välj vilken godispåse du vill på Ica efteråt. Tyvärr ser hon fortfarande väldigt tveksam ut.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0