Semester tider för många nu. Inte för oss riktigt än, även om vi varit hemma våldsamt mycket redan.

Lovis har därför idag varit på ett nytt dagis. Sommarstängningar innebär sammanslagningar.
Lite känning i magen har jag haft på jobbet, det måste medges. Trots att hon tyckte det var jättekul förra året då hon av nöd var tvungen att  vara på sommar-dagis två dagar.

Men jag hade inte behövt oroa mig. En sprudlande glad unge sprang emot mig i den okända hallen.

- Titta mamma.... där...där och där!

Allt var roligt på nya sakers vis. Fröknarna var snälla och de andra barnen fullständigt toppen. Och frukstunden sen! Den hade varit unik. Och leksakerna på ute-gården!

Skönt att det går så bra med förändringar. Imorgon kan jag lugnt koncentrera mig på min nya vikarie-uppgift. Jag ska koordinera vårdplatser. Hahaha, vad det kommer röra till sig på medicinkliniken!!

Vi fick nya grannar här under eftermiddagen. Vi har haft ett helt kverter i princip för oss själva och så kommer det plötsligt en flicka på fyra år - Lovis blev överförtjust.

Flickan heter Filippa. Söt som socker. Lovis har aldrig träffat någon Filippa förut och uppfattade kanske inte namnet så bra.
En lång stund kallade hon därför sin nya kamrat för Snippa, vilket fick Julia och Linn att vrida sig av skratt. Vi hann reda upp det hela innan någon blev ledsen, tack och lov. De leker än.....

Plötsligt händer det. Efter alla instuktioner, om och om igen, ramlade poletten ner.

Lovis kan gunga själv!

Med vinden i håret, med slutna ögon, gungar hon.

Lycka det!

Martin och jag grejade på logen. Lovis var med en stund, hon behövde sedan akut springa på toa och gick in. Där inne fanns Julia och en kompis så när hon inte kom ut tillbaka tog jag förgivet att hon var med dem.

Det var hon inte, visade det sig.

Vi grejade en stund och gick sedan in för att göra oss iordning för att hämta Junior.

Lovis syntes inte till. Frågade Julia vart hon var.

- Ingen aning, är inte hon med er?!

Ett febrilt letande påbörjades. Inne, ute, hos grannar. Ingen Lovis. Ringde en Felix med far som åkt till tippen och undrade om de möjligen fått med sig Lovis i bilen men inte det heller.

En kramp i magen infann sig och en lätt panik. Var i hela friden var hon?

Tog ett djupt andetag, och förmådde mig till att systematiskt gå igenom huset och omgivningarna igen.

Och där låg hon. I sin säng, avklädd under täcket och sov hur gott som helst.
När hon sover, sover hon hårt. Det förklarade varför hon inte hört/svarat när vi ropat på henne.

Så skönt att krama om en sängvarm unge!

Seg dag. Kort och gott.

Nu blir det troligen en seg kväll ovanpå det, Lovis springer runt som en tok på övervåningen vilket brukar resultera i att hon inte somnar före nio. Skit.

Jag har chips och dipp och ett glas vin som väntar men vägrar ta kvällen innan den lilla hoppetossan sover. Tyvärr blir jag rätt sur på henne efter ett tag när jag nattat femtioelva gånger och hon ändå studsar upp för:

* Toabesök (Visserligen mindre jobb än att byta sängkläder)

* Mer vatten i glaset

* Nytt toabesök (vatten ska ut)

* Hämta gosedjur som glömts i något hörn på nedervåningen (Miss av mig som tror att alla finns på plats då flickan uppenbarligen inte själv får plats i sängen)

* Toabesök igen (kommer inte en droppe men förhalar sömnen ytterligare tio minuter)

Så nu vet ni vad jag gör ikväll. Martin bowlar om någon undrar....

Krus-tänger, nagel-lack, frukost i en röra och kläder hängandes på stolar i hela köket. Det är ordning och reda hos familjen när det vankas kyrkbesök... *fniss*

För till kyrkan ska vi. En liten fin kyrka i Frykerud. Jag har vid ett flertal tillfällen undrat varför jag inte gifte mig i den och ´hade lovis dop där. Den är så charmig att jag trivs i den.

Hur som helst - måste nog hjälpa till lite med allt möjligt här i köket. Inte minst behöver jag själv få på mig något annat än Snobben-pyjamasen.

Och gråta i kyrkan. Det kommer jag att göra. Varje år, när de ljusa barnrösterna sjunger de första tonerna på "Den blomstertid nu kommer" rinner tårarna över och så sitter jag där sen, randig i ansiktet.
Sedan barnen kom har jagblivit väldigt lättrörd.

Barnen.

Det dyraste och finaste jag har i livet. Med dyrast menar jag inte att de kostar pengar, vilket de iofs gör, utan att de är så dyra att det inte finns något övre pris på dem
.
En lycka att få ha dem till låns. Börjar inse att de inte kommer förbli små, utan sakta men säkert, på olika vis börjar lämna hemmet.

Lovis visar sin nyvunna egenvilja med ett temperament som stundtals får mig att fundera på om jag verkligen var vid mina sinnens fulla bruk när jag planerade graviditeten.
Kärleken till henne är förstås underbart stor ändå, när hon ler, eller gapskrattar åt mina grimaser, hennes funderingar om livet, hennes livsglädje som smittar lika säkert som vattkoppor.

Julia och Linn visar att deras liv består av så mycket mer än bara oss i familjen. Vännerna är viktiga nu och att "åka bort" - hemifrån utan oss föräldrar - är en stor lycka. De frigör sig, än så länge ganska harmoniskt.

Nu svepte jag ut en aning. Det var tid jag ville skriva om. Att vi som föräldrar kan ösa hur mycket kontanter vi vill över våra barn men aldrig kan kompensera tid med pengar.

Jag blir ledsen när jag hör om föräldrar som inte vill ha med sina barn på semester.
Om föräldrar som låter sina barn sitta själva hemma, dag ut och dag in, medan de roar sig med fritids intressen.
Om föräldrar som jobbar mer än heltid för att det är helt ok att barnen lämnas på dagis i gryningen och hämtas en stund före läggdags, år ut och år  in.
Om föräldrar som inte vill åka till resmål för barn för att det är "tråkigt".
Om föräldrar som inte vill ha barn-kompisar hemma, för att det blir så rörigt.

Visst finns det perioder när det för oss vuxna finns mycket vi måste, men att aldrig stanna upp och ta vara på de här åren, när barnen är små, skulle jag ångra bittert när framtiden väl är här. Det är jag övertygad om.

För hur det än är, man kan inte alltid tänka att "nästa sommar, när barnen är lite större, då....".

Min personlig åsikt är att vi har våra barn, här och nu.
De kan inte vänta på att jag ska ge dem min tid om några år - när de är större - när jag inte måste jobba så mycket - när jag hunnit allt som jag som vuxen vill göra.

Min övertygelse är att den finaste presenten till barnen är tid. Tid att få vara hemma. Tid för samtal om stort och smått, reflektioner.

Att det finns en nära vuxen i närheten, tillgänglig. Som lyssnar, delar glädje och motgångar. Som ser när de faller och hinner fånga upp dem innan det gör för ont.

Eller som nu, ha lite tid att prova en ny klänning och tights, trots att munnen på liten är kantad med blåbärs-dryck.....

Jag undrar om någon där ute vet om slöj-stjärtar och koi-fiskar kan äta ihjäl sig?

Jag upptäckte nyss att någon liten människa har gett fiskarna kvällsmat på egen hand. Hon var inte snål kan jag säga.....

Hon är rar den flickan, dessa incidenter sker i all välmening, det vet jag ♥
(Tänker på tex grodan som förra sommaren fick bada i en uppvärmd badtunna.... den dog omedelbart)

Lovis har börjat med en ny och väldigt trevlig replik. Varje gång vi kommer hem efter dagis, knäpper hon upp bilbältet, öppnar bildörren, kliver ut och hojtar:

- Tack för skjutsen!

- Varsågod, hojtar jag tillbaka och så känns det så där gott i hjärtat.
 Det finns hopp att även hon ska bli en så där go och trevlig tjej som hennes systrar oftast är.

Idag var den stora fri-idrotts galan på Sanneruds-vallen.

Tolita mötte Fagerås och Boda. Bra väder och massor av barn med vinnar-skalle.

Både Linn och Julia satte nytt PB i längdhopp! Linn hoppade 3.20 minsann! Hur det gick att kasta den lilla bollen behöver vi inte nämna, en gång var jag också liten tjej (precis som många av er läsare) och minns så väl hur meningslös den var....

På 60 meter kom Linn 2:a (!) på en tid hon glömt men det är ju inte viktigt i sammanhanget heller.

Julia hoppade 3.74 och vann inte oväntat sitt 60 meterslopp på 9.31 (barfota!). Hon lyckades även ta 1.10 i höjd (mycket imponerande tycker jag som var rädd för ribban).

Julia startade först i stafetten och lämnade över pinnen så näste man hade flera meter tillgodo... De vann överlägset.

Linns klass vann även de stafetten.

Kort och gott, summa summarium - Tolita vann allt. I alla årskurser (3-6).

Jag är glad och mycket stolt (jaha märks det i texten?) över mina tjejer idag. Och förstås över alla andra ungar som kämpade på idag och såg till att Tolita fullkomligt sopade banan med motståndarna! Önskar jag kunnat vara med och sett dom!

Det var lite marigt igår kväll innan de små liven kom till ro och somnade (Lovis har någon "period"), men sen blev det tyst. Ända till 8.30.

En titt på Iza´s hår får mig att tro att sömnen varit god.....



Undrar om det finns någon spray-balsam kvar här hemma sedan Julia och Linn var små. Hur ska jag annars kunna reda ut detta?

Att som boll-intresserad tjej växa upp i en familj där inte ens far i huset tittar på sport på TV är ibland riktigt trist.

Att Junior älskar bollspel - av de flesta slag - har gjort Linn alldeles salig.

I snart två timmar har de stått ute på gräsmattan och Linn har blivit drillad i avspark och "slängningar".

De var in en snabbis och svepte några glas vatten, sen fort de ut genom dörren igen.

      Rolig? Nyttig i alla händelser, får barn i hela världen att röra på sig.

Att mina barn, särskilt min yngsta, somnar tidigt ikväll.

Hon har basat över mig i två dagar och jag är helt färdig. Åh, vad jag längtar tills hon blir fyra!

När man är tre år - snart fyra är önskningar nästan exakt samma sak som sanningen....

Var på dagis nu i eftermiddag på lite avslutning. Vädret svängde plötsligt och solen kom fram och vi hade en väldigt trevlig stund.

En fröken kom fram till mig och undrade om Lovis var bra på att fantisera? Eller om det var på sin plats att gratulera?

- Eh....till vad?, undrade jag förstås. (Vad jag vet finns det  just nu inte något att gratulera till förutom god hälsa möjligen).

- Jo, Lovis har berättat att hon ska få en lillebror efter sommaren. Vi har haft lite svårt att tro henne men hon har varit ihärdig och sagt detta så ofta att vi faktiskt funderat på om du, trots liten mage, är gravid......!

Fantasin är det inget fel på således. Flicke-barnet vill så väldigt gärna ha en lillebror så nu har hon fantiserat ihop en. Så okey, det får väl bli en "Molgan" då, något annat går vi vuxna inte med på. Bebis-fabriken har stängt.

Och lika stolt flicka.

Inför skolornas stora möte i fri-idrott har uttagningar skett på skolan.

Julia meddelade idag att hon avverkar 60 meter på 9.12 sek! (Otroligt, jag gjorde samma sträcka på 15 sek kanske, idag inte alls....)

"Vem blir uttagen till stafetten i år igen? JAG!", sa Julia stolt med en underbar min och en läcker gest med handen.

Förra året sprang hon näst sista sträckan. Tappade pinnen..... Alla sprang om. Kunde ha blivit ohyggligt pinsamt om det inte varit för de där ras-benen (som bara gud vet var de kommit från) som hjälpte henne förbi de andra och bli först i nästa växling.

Hon fick dessutom guldmedalj individuellt i 60 meter. Det ni!

Hmmm.

Stolt men en aning orolig.

Julia har skaffat blogg! Hon önskar er alla hjärtligt välkomna!

Här är hon!

Nu ska vi åka och hämta Junior. Han ska förhoppningsvis sova här hos oss inatt.

Pratade med honom igår och han har väntat på att vi ska komma hem från Mallis så första övernattningen äntligen skulle bli av. Känns bra.

För att han direkt ska bli inkastad i vår verklighet kommer det hit en hel hop med ungar på lunch. Julia och Linn har längtat så efter sina kompisar så det var bara att bjuda hit dem idag.

Solen skiner och det kommer bli kanonbra det här. Känner det i hela kroppen.

En gänglig pojke.

Precis som dom är i den åldern.

Var blyg i några minuter, försvann sedan i långa samtal med mina stora flickor och försvann ut genom dörren tillsammans med dom. Ville inte åka hem, hade mer att prata om.

Han vill komma tillbaka. Det var knappast min eller Martins förtjänst men vi är glada att han på en kort stund gjorde sig hemtam. Det lilla jag hann prata med honom/se av honom så har jag sett en bra pojke, jag tycker om det lilla jag skymtat.

Det gick bra. Vi har en grabb, även om han bara är till låns varannan helg.